Det är nog sömnsvårigheterna som är värst. Att jag inte sover ordentligt, att jag alltid är trött. Jag kan inte sova för att alla tankar snurrar runt. Det är då de kommer fram, alla känslorna jag är rädd för. Då kommer jag på allt jag vill säga, allt jag vill göra. Men mina inspirationsfragment blir alltid omkullkastade. Glädjen och glöden kämpar sig snubblande fram genom tvivlets törnar. Tillsammans tror de att de blir starkare, men hånskratten skrämmer bort det lilla hopp som finns. Hoppet om vad? Hur kan man önska sig nåt så starkt, ha en sån extrem längtan och tro, när man inte ens vet vad det är man längtar efter, vad man önskar att man hade.
Hindrena på vägen är mina egna. Jag sätter själv lås på dörrarna.
Jag måste bara lära mig kämpa tillräckligt hårt för att komma över, och leta tillräckligt djupt för att hitta nyckeln.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar