Drama

Jag åker ju tåg idag till Arvika. Då passerar man Katrineholm på vägen. Som sagt så hade jag ju ganska mycket packning med mig, nästan för mycket för att jag skulle orka.
Inte en gång under dagen slog det mig att jag kunde lämna av grejor i Kattne hos mamma. Men när jag fick ett sms av henne förut så slog det mig. Då var jag i Flen. Så supermamman, hjältinna som hon är, slängde sig in i röda faran och susade fram fortare än hon nånsin gjort till stationen.
Precis när tåget kom in till stationen såg jag mercan svänga in vid pressbyrån. Jag sprang ut och lämnade min påse, som jag snabbt hade packat ihop med onödiga saker, på perrongen.
När jag vänder mig om stängs dörrarna. Paniken är total. Ska jag fastna i Kattne?
Men nej, jag lyckas öppna dörren igen, och när den återigen stängs så ser jag min älskade supermamma springa upp för trappen. Jag ringer henne och hon vinkar blint till vagn nr 12, där hon visste jag jag stod samtidigt som lättnadens suck kommer ur mig.
Hon ser påsen och allt är fröjd.

Men varför tänkte jag inte på det innan? Var min hjärna så full av annat att jag kunde glömma bort en möjlighet till en moderlig kram och lycka till-spark? Tydligen. Men i framtiden kommer jag minnas denna dag och aldrig mera låta en sådan chans falla ur mina händer.