Jag minns när jag och Elin och Jenny var på Petter-konsert i Kumla och det var så himla coolt. Ida och Marie var också med, och Ida blev överdragen över staketet vid scenen, som en riktig cool konsert-besökare. Vi andra stod lite bakom och försökte dansa lite och se oberörda ut av den extrema händelsen att vi nästan kände den som var så dedikerad att hon nästan svimmade. Jag gick fram och dansade lite och försökte se full och älskande ut. Nån i bandet såg mig och tog på mig, och det var himmelriket för mig, fast jag inte ens visste vem det var.
Vi pratade mycket om det där och glorifierade det tror jag. Jenny och jag hade en lista då på vad vi skulle göra med söta killar vi såg där. Vi gjorde inget av det såklart, i stundens hetta visste vi inte vad vi skulle göra. Det var precis i början av Elin-grejen tror jag, vi kände en slags samhörighet över alla gränser, en kärlek över alla gränser och förbud som hör högstadiet till. Vi var de vi var och gillade det. För vi passar verkligen som handen i handsken och jag kan inte önska mig en bättre vän än vad vi var då och fortfarande är. Synd bara att jag då var så elitistisk att jag var tvungen att gå ut och försöka vara tuffare än vad jag egentligen inte behövde vara.
Jag önskar att någon hade sagt till mig det jag vet idag.
So I try to say that I'm sorry
And I try to do no harm
And I lied when i said
I was happy
If you love me
please, let me go
So tell my guitar
I won't be coming home tonight
Feels kind of pointless
when there's no one around
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar