Tråkigt

Den här veckan är det inte så mycket att göra på jobbet, det är rätt tråkigt. Alla känner av sommarlugnet och är sega och trötta.
Dår kommer jag att tänka på de människor som säger att de älskar sitt jobb och har så roligt varje dag. De är så privelegiade och lyckliga att just de får jobba med det de älskar. Fatta vad underbart att längta till jobbet varje dag och hela tiden få nya utmaningar.
När jag var liten fick jag indirekt lära mig att man skulle avsky sitt jobb och bara gå dit för att tjäna pengar så man kunde leva vidare på sitt tråkiga liv utan glädje (vet faktiskt inte var jag fått det ifrån). Så när folk säger att de älskar sina jobb så blir jag avundsjuk och tänker att det vore roligt om jag skulle kunna ha ett sånt inspirerande jobb. Som om jag inte skulle kunna ha det. Jag går runt och tänker att sånt inte kommer hända mig, utan bara de lyckligt lottade. Som kärlek.
Jag har inte ett dåligt jobb, jag ogillar det inte på nåt sätt, men det utvecklar mig inte så mycket som ett drömjobb kanske skulle göra.
Jag skulle vilja jobba med teater, eller producering av olika kulturevenemang. Typ frilansa som skribent och samtidigt åka runt på olika festivaler eller projekt samtidigt som jag skriver mina böcker. Nu jinxar jag det, jag vet, men va fan. Det är min dröm. Och att bli gammal på en gård med massa djur och kärlek.

Fan, jag skulle ju inte drömma nu. Vet ni vad jag menar, med att ha tråkigt jobb? Man ogillar det inte, men alltid finns en känsla av att man borde gå vidare och antingen hitta sitt drömjobb eller ta tag i sitt liv på nåt annat sätt. Men ändå stannar man kvar, och väntar på att Det Där ska hända.