Vecka 22

Ojoj, det känns som om jag har lämnat bloggen i ett väldigt deppigt stadium, det var inte meningen. Jag har numera boende i två veckor till och skulle nu bara vilja bo nån stans i de två sista veckorna i juni. Det ska nog ordna sig ska ni se.

Förra veckan var händelserik, det var skönt. Hasses karaoke var guld, vi var så laddade och han gjorde världens show. Så roligt. Plus att Richard Herrey var där, så vi alla fick lite schlager-känsla.
Jag hann även med att hälsa på kören och lova att komma tillbaks i höst, vilket jag nog kommer hålla. Det är bra för min själ har jag kommit fram till.
Jag hann inte se finalen av so you think you can dance, men vet att Daniel inte vann, tråkigt nog. Får kolla in webb-tv sen.
Hängde en stund i Kista galleria, länge nog för att se Christer Björkman presentera han som vann ESC08, men jag såg inte ryssen. Vi orkade inte stanna. Det hade tydligen blivit kaos där så det var väl bäst att vi gick. Jag kan även rapportera att jag inte hittat nån bra väska än.

Helgen spenderades på Gotska sandön. Helt perfekt helg, inspirationen flödade och lugnet härjade. Helgen hade varit ännu mer perfekt om vi inte kommit till nynäs och sett att bilen blivit inbrottad. De hade tagit allt av värde. Bubblan sprack och vi blev helt ledsna och upprörda. Varför? Var det tvunget att ske när vi haft en sån bra helg? Det blev ju som ett antiklimax vi inte kunde hantera. Tur i oturen så hade tjuvarna varit snälla, de hade lämnat mina kläder och min kudde, och alla skivor vi hade. De hade bara haft sönder lilla glaset på bakrutan så bilen är hel i övrigt. Men ändå, inte snällt.
Mamma ringde polisen och då blev hennes mobilbatterier svaga. När allt var anmält skulle hon åka helt själv hem hela vägen. Vi var trötta och ledsna och oroliga. Jag satte mig på bussen till Sthlm och var övertygad om att det var sista gången jag såg min mor. Jag grät på bussen hem för jag trodde hon skulle råka ut för nån olycka. Skulle vara så typiskt eftersom vi tydligen inte får vara lyckliga en hel helg utan att nåt dåligt måste ske. Om krafterna skulle visa det för mig ordentligt så skulle de ta livet av min viktigaste människa. När hennes mobil dog så hade jag ingen koll på hur det gick alls, och grät ännu mera.
Jag kom hem och då fanns det tydligen en portkod jag inte kunde. Så jag fick ringa till Ibiza och Annika räddade mig. Sen låg jag sömnlös tills jag fick min brors sms: hon är hemma.

Att våran helg skulle vara så underbar och sen sluta i sån misär. Jag kan inte förstå varför, jag tycker det är så orättvist. Det hade kunnat ske när som helst, men inte igår.

Men nu blir det nya takter, jag ska fixa massa saker inför sommaren. Here I come!