Sänghimmel

Minns ni när man var liten och allt man ville ha var en princess-säng med sänghimmel?
Det fick aldrig jag, även om jag när jag blev äldre satte upp en självlysande stjärnhimmel i taket.


Men nu har jag en chans att göra precis som jag vill. Den här sängstommen är nåt jag hittade på nån IKEA-reklamfilm, men den finns inte på hemsidan. Jag blir helt tokig, bara för att jag ville ha just den. Nu vill jag ju inte ha nån annan... Jag hittade en på Tradera, men den bodde i Malmö, vet inte hur mycket det skulle kosta att få den till Sthlm.





Här är föresten planlösning på lägenheten, har ni några förslag på möblering?

Lovley

Den här lyssnade jag på när jag var liten, innan jag fattade vad musik var och hur mycket den skulle komma att betyda för mig.

Home sweet home

Ja visst hörrni, nu är det klart. 1a september behöver jag inte längre bo inneboende hos nån, eller låna nåns lägenhet. Jag ska få en egen!
Jag kommer bo på Grev Turegatan, precis vid tunnelbanan. Helt crazy bra läge, jag är supernöjd. Allt tack vare Ems.
Det är skönt att veta att jag slipper oroa mig ett tag framöver. Jag ska göra så fint så fint.

Tack tack tack.

Avsky

Jag kollar på Project Runway, tredje säsongen nu, och jag minns att jag kollade lite på den sista delen av den säsongen på tv. Då gillade jag verkligen en kille som hette Jeffrey, jag tyckte han var cool.
Men nu i det här avsnittet så kommer allas mammor eller systrar på besök och ska vara modeller, och Jeffrey blir lite sur på den mamman som blev hans modell. De får inte ha sina egna, utan måste ha nån av de andras.
Mamman försöker säga att hon inte gillar färgen och han blir offended och är helt otrevlig mot henne. Jag blir helt trasig i hjärtat, om det vore min mamma skulle jag dödat honom. Mamman sitter och gråter med sin dotter som försöker trösta henne och det gör så ont i mig, man FÅR inte snacka illa om, eller vara otrevlig mot nån annans mamma eller vilken familjemedlem som helst. Det är förbjudet.
Alla borde veta det och just nu hatar jag Jeffrey som får mig att gråta fast han bor i ett helt annat land och inte har nåt med mig att göra.

OS

Vad händer egentligen i OS? Sverige måste ha nån djävul hängande över sig, för det går ju dåligt för alla. Sanna föll, Linus rev, kanotisterna gav upp, Ara utsattes för fusk, Musse kollapsade, Carro åkte ut, simmarna råkade ut för Phelps(för hur bra är inte resten av världen om de sätter svenskt rekord och kommer femma).

Vad ska hända med Stefan Holm? Kommer han dö i hoppet? Vad ska detta resultera i?

Vem har störst ångest idag?

Hmm

Jag har kollat in min lilla blogg-lista till höger och vissa länkar funkar visst inte. Men det är i alla fall en länk till sidan där bloggen ligger på, så man kan hitta dit.

Har ni sett det här?

Jag trodde det var skämt när jag hörde talas om det första gången. Hur många av er vill pröva det här? Läs Här

Yes!

Här har ni den, bloggen som Alex tipsade om och som jag också tipsar om. Väldigt underhållande.

Sånt här får mig att grina

Gissa vad?

Bajs eller kokain

Alexander Schulman har i ett inlägg uppmanat folk att länka till bloggar, och jag sitter nu och läser igenom alla olika länkar, i hopp om att även jag kommer hitta nån ny favvo.
Så hittar jag en länk till en artikel som jag skrattar högt åt, läs här. Snälla gör det, den är skitskoj.

Världens kanske roligaste

Smal

Ibland ser man en människa man inte sett på ett tag och så har de gått ner så extremt i vikt. Hur fan gör de? Jag blir tokig, hur fan ska jag göra för att gå ner? Bli deprimerad? Svälta mig? Leva på ärtor och vatten?

Nästan alla som blir dumpade eller att nåt annat hemskt händer dem blir smalare. Jag var konstant ledsen i flera år, hur kom det sig att jag gick upp i vikt? Hur fan åt jag förut när jag vägde lite mera normalt och ändå kände mig fet? Var gick allt snett?

Hästtjej

När jag var hemma i Katrineholm så var jag en eftermiddag på en hästshow. Jag tyckte att det kunde vara kul att gå och kolla på mitt största intresse som barn. Jag såg gamla kändisar jag hängde med i stallet och tänkte inte så mycket mer på det.
Men när jag i fjärran hörde ljudet av klapprande hovar började mitt hjärta slå hårdare. Jag vände mig om och såg hur en rad hästar med ryttare kom in i mitten och började skritta fram. Jag brukar tänka att det egentligen är bra att jag inte har en häst, för det är så jävla mycket jobb och när det regnar och är kallt eller snöstorm så är det inte så kul. Men just då kunde jag bara tänka; Det är värt det. Det är värt alla jobbiga timmar i boxen, det är värt alla leriga kläder och frusna fingrar, det är värt smärtan när ens älskade häst trycker in en i väggen eller trampar på en av misstag. Det är värt allt.
Eller? Det regnade hela tiden de försökte ha show, och alla såg sammanbitna ut. Jag tänkte på värmen i min bil och att jag slipper sitta och putsa sadel och träns när jag kommer hem.
När jag höll till i stallet var jag en sån som folk körde med. Jag gjorde allt för att få vara nära hästarna och speciellt privathästarna, de var magiska. Tänk alla de som har egen häst, vilken lycka. Övertygelsen var stor att de var de lyckligaste i världen bara därför. Den där känslan i bröstet när man fick borsta en privathäst var helt överväldigande.
En gång bad en tjej mig hålla i hennes häst medan hon skulle hämta nånting, och direkt fick jag frågan av en annan liten avundsjuk hästtjej hur det kändes att vara skötare åt just den hästen. För det var det som var det bästa, om man fick bli skötare åt en privathäst.
Jag lyckades få bli skötare åt en häst som hette Oscar de la Renta. Jag fick följa med på tävlingar och jag fick ta hand om veterinärbesök och sådär. Jag fick aldrig rida honom dock. Men jag nöjde mig. Alla i stallet visste att han var min. En dag satt det en lapp på Oscars box från en annan känd hästtjej i stallet som frågade om hon fick bli skötare på honom. Fast hon visste att jag var det. Det var jävligt kränkande för mig då.
Shit vad man stod ut med på den tiden. Den bästa tiden var nog när jag hyrde min favvoponny på loven och hade barbacka-racing i ridhuset med mina andra ponnyryttarkompisar.
Det var tider det.

Världens...

Om man är barn till världens sexigaste tjej och världens sexigaste kille, hur kan man då inte bli snygg? Jag längtar tills Shiloh blir äldre så vi alla kan njuta av hennes skönhet.

Lyssna

Jag lyssnar ju igenom massa sommar-pratar-program från P1, och idag har jag hört på Gustav Skarsgård, Salem al Fakir och Ingemar Bergman. Det är väldigt roligt att lyssna på folk som pratar om sig själva eller om nåt helt annat, jag gillar att lyssna. Det enda jag har svårt med är att jag lätt fladdrar iväg i mina egna tankar medan de pratar, och då måste jag stoppa och gå tillbaks för att höra vad de sa.
Jag började med Gustav, han gjorde en bra början, sa att han inte skulle prata nåt om sin pappa. Att han var trött på att vara "son till Stellan Skarsgård " och inte sig själv, ville byta efternamn till ett -son-namn. Hädanefter skulle alla kalla honom Gustav StellanSkarsgårdsson. Kul.
Sen började han prata och helt plötsligt var det bara som att han föll in i nån slags spoken word-rytm, helt fantastiskt. Han prosade om att han inte kunde hålla sig i ramen, att hans ord tog över och bestämde formen. Jag gillade det verkligen i början, kunde inte sluta fyllas upp av alla hans ord.
Men självklart skulle det ramla in i nån slags gangsta-stil och han började nästan få en brytning när han pratade. Som om han inte kunde prata ren svenska. Kanske är det en stil i stilen, men varför? Vad uppnår han med det egentligen? Det kan vara så enkelt att jag inte förstår grejen, och det är jag helt på det klara med att jag isåfall inte gör.
Trots hans fall-down gillade jag hans timme. En gång snackade han in sig själv i tusen olika ramsor och påståenden och hävdade att jag som lyssade inte kunde hänga med i vad han sa. Men det kunde jag.

Ingemar var näst ut och det vad också en speciell timme. Det var till och med en dryg timme, för hans låtar blev inte nedkortade i pod-verisionen som alla andras blev. Mycket handlade om musik och vad han ansåg var perfekt musik. Mycket opera och klassisk musik var det han spelade. Mycket vemod och mycket vackert. Det var nästan så jag kunde höra hans vemodiga sinne när han pratade, och det var nästan inget om några kvinnohistorier eller filmer. Bara hans musik. Det var fint.

Den bästa var Salem. Jag tyckte nog att han var lite barnslig först, läspade och pratade med en liten röst. Men han har ändå en sprudlande personlighet som lyser igenom till och med på radio. Det är grymt bra. Hela hans berättelse om sin barndom och hur hans familj var kändes härlig och man gillar honom för den han är och den han berättar om. Han är en sån jag vill bli vän med. Honom och hans underbara bror Nassim som jag är nästan helt kär i.

Igår lyssnade jag också på Björn Ulvaeus, han lät också barnslig och pratade mest om sitt dåliga minne. Men inspirerande ändå och jag gillar honom. Förut har jag gillat Benny bäst, helt klart, men nu kan jag nog gilla båda.

Själv är jag tillbaks på jobbet. Det känns som om jag inte varit borta, som om sommaren inte ens funnits. Det är kanske lite kul att vara tillbaks... fast nej, det är det inte. Jag kanske gillar sthlm lite, men jag vill inte göra det här i fortsättningen. Jag är lite inne på ett annat spår, men jag vet inte om det är rätt och helt nödvändigt.
Jag hänger på stockholms kulturfestival i veckan. Bor på operan och fixar med loger. Det är jätteroligt, jag vill ju göra sånt hela tiden. Hoppas på att jag kan fixa ännu bredare kontaktnät igenom det här jobbet.
Det trista är att jag är på originaljobbet på dagarna och missar några timmar varje dag av festivalen. Plus att jag jobbar typ 7-16 här och 16-01 där. Inte mycket sömn, och det är inte så nära hem heller, så jag kan inte somna tidigt. Men jag kan ju sova när jag dör.

Det kanske finns hopp

Men det kanske blir dyrt om jag ska sitta och ringa runt massa callcenters. Eller så kanske det ringer någon till mig.

OS

Jag hoppas verkligen att ni ser på OS-invigningen. Det är helcrazy. Så extremt snygga saker de visade upp. Nu är det inmarschen och det är ju inte lika festligt, men roligt att se skillnaderna på de olika trupperna. Kina har typ tre trupper, och endel länder har tre deltagare. Vissa man ser undrar man ju hur de kan vara idrottare, men vad vet jag.
Vissa av de som går i marschen har med sig filmkamera, de pratar i telefon eller filmar med mobilen, det känns väldigt oproffsigt. Samma som när de vinkar hysteriskt när de ser att de är med på the big screen inne i hallen.
Sen får alla över 200 trupper samlas inne i en stor ring av hejarklackare som nu borde vara helt slut av allt hoppande. Där får grekerna, som gick in först, stå i tusen år och bara glo på de andra som går runt dem.
Men man kan inte låta bli att bli lite patriotisk, jag längtar tills Sverige ska gå in. De är typ nr 180 av de som går in, och jag vet inte ens om de har kommit halvvägs än, så jag får väl fortsätta titta bara.

Fredag

Ja och hela veckan har gått. Men det har verkligen inte varit som jag tänkt mig den här katrineholmsveckan. Fast den har inte varit dålig, så menar jag inte.
Jag har varit ute och dansat två kvällar, väldigt ovanligt för att vara jag.

Det här har blivit som en tänkarsommar för mig, men nu är den snart slut. På måndag börjar jag jobba. Fan fan fan.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden."

Funny

Det här kan ju vara två av de roligaste människorna i världen. Jon Heder är ju jävligt snygg också. Men jag läste att han var mormon, varför får det min mage att rulla lite obehagligt?

Fortfarande Måndag

Jag kollar på ett herrans liv då Tommy Körberg var gäst. Han är en sån perosn som jag tror att många människor missförstår. Han är lite wtf-kille. De frågar honom hur det var att sitta i fängelse och han sa "jag blev bra på pingis och biljard". Så roligt att han svarade på ett sånt sätt som de säkert inte förväntade sig. Han är lite som Kjell Bergkvist. Men de är väl kompisar? Det var väl Kjell som ringde Filip och hotade honom när de skojade med Tommy. Båda två är såna där personer som har en stor personlighet som kan både locka och skrämma. Som ofta kan förvåna folk som har förutfattade meningar om dem. Som Eniro-reklamen med Kjell. Så jävla kul. Och att de kan prata om sånt de gjort, dumma saker och bra saker, som om det inte var så farligt. De känner att de är jävla bra människor fast de kan göra fel, och de kan erkänna att de kan och oftast har gjort fel.
Men tokigt härliga, även om man skulle kunna slå ihjäl dem för endel av deras egna jävla trångsynta åsikter.

Måndag

I natt satt jag uppe till typ halv två framför datorn. Egentligen var jag supertrött och trodde att jag skulle somna innan nio, men det finns en vettig anledning.
Igår var jag på utomhusbio och såg på en film som hette Across the universe. Det var en film som dök rakt in i hjärtat i första minuten. Jag och Marie googlade filmen lite innan bara för att veta vad det skulle vara för nåt, och så kom jag på att jag hört talas om en film med bara Beatleslåtar för länge sen och då hade jag tänkt att det kanske vore kul att se.
Hela kvällen hade varit seg, jag hade suttit hemma och kollat på det okända typ och tänkt att jag skulle skita i filmen, men sen så sa Marie att hon också skulle gå, så då gick jag. Tack gode Gud för det, det var en härlig kväll. Johanna Raring hittade mig också, eller egenligen var det väl hennes mamma som hittade mig, men i alla fall så satt Johanna med oss och kollade på filmen.
Filmen ja. Helt underbar. Lite psykadelisk i mitten, men som mamma sa; Beatles hade ju en sån period, så det var väl därför alla var lite höga och blå gubbar dök upp.
Det skulle ha varit en väldigt bra story utan alla de där scenerna, även om många av dem var väldigt vackra och konstnärliga. Kanske är regissören lite FÖR konstnärlig. Det blev som två olika filmer, man tittade på storyn och våndades över de unga tu som var kära och stötte på problem, och sen tittade man på de vackra scenerna som blev nåt slags pausmoment mellan den riktiga historien.

Ni minns att jag sa att jag skulle åka hem på torsdagen och sen blev det fredagen? Det blev tillslut lördag morgon som jag lämnade ön. Det var inte rolig och jag skulle ha kunnat stanna, men jag ångrar inte att jag åkte.
Klockan sju på morgonen gick båten och var i nynäs tio. Jag åkte båtbuss, fick den sista platsen på bussen, sov hela vägen och när jag kom fram bestämde jag mig för att låsa in mina väskor på centralen. Tio i tolv gick bussen mot Djurö och jag stressade lite när jag skulle bestämma mig för vad jag ville ha med mig, men glömde inget mer än mobilladdaren.
Jag lyckades också möta Jenny på vägen, det var oväntat och väldigt skojigt.
Bussresan gick jättebra, jag var verkligen på busshumör. Lyssnade på Lars Winnerbäcks sommarprogram i P1. Jag har inte riktigt gillat honom, han har lite för släpig röst även om jag verkligen gillar hans musik och texter. Men i alla fall så lyssnade jag på honom och blev helt omvänd. Han är helt härlig. Rolig och smart. Mycket av det han pratade om fick mig att le. Historien om prestationsångest var roligast. You day.
Kom fram till Djurö och träffade på mysbyxe-gänget. Vi åkte till stugan och käka brunch. Sen spelade vi kort och bara hängde. Micke och Sanna joinade oss senare och vi grillade och gjorde oss klara för dansen.
Det var Date som spelade och de var rätt bra. Jag hade inte så höga förväntningar, men jag fick en asbra kväll. Jag lyckades bli uppbjuden av B och det var stort. Jag dansade sexyfox med både Karl och Henke, så kvällen var asbra. Jag hamnade på film, lyssnade på reggae med Emil, fick ett hem av Jullan, gratis korv av Hanna och drack alcogel med Anki. Helt klart en bra kväll. Jag blev lite depp i slutet, men det kanske berodde på att jag då varit uppe i ett dygn minus 2 timmar.

Så nu sitter jag här och lyssnar på Beatles och Lars Winnerbäck. Ska på nån hälsodag nere på torget och sen på Liv i Parken.

Men först ska jag ge mig ut och springa lite!
You Day

Djurö

Jag vet inte om Djurö hör till Stockholms skärgård, men om det gör det så är jag nu i skärgården. Jag sitter vid ett bord och väntar på att kött ska grillas. Jag har druckit rosévin så jag är lite lullig, spelat kort och förlorat som fan och skrattat med mina vänner. Finns det nåt bättre? Om jag nån gång skulle kunna säga de där orden (det här är livet) så kanske det vore läge nu. Jag gillar ju läget.

Har ni tänkt på hur man blir när man är med ett visst gäng. Alltså såna där man tror att man har en viss profil och personlighet. Jag vill alltid chocka folk och göra nåt helt oväntat som gör att de ändrar uppfattning, men jag lyckas aldrig. Är alltid i samma gamla spår som vanligt. Varför är det svårt att bryta?
Ikväll ska jag fan bryta. Så sant som det är sagt. Eller skrivet.
Kanske blire fylleinlägg sen, vi får se.
KRAM hej

Bloggar

Jag har prövat en ny funktion som dök upp, att man kunde lista massa bloggar och så ser folk när de uppdateras och så där. Nån slags RSS-blogg-länk-lista. Kolla om ni gillar den, annars tar jag bort den. En blogg som jag glömt lägga dit, men ska görat på en gång när jag skrivit klart, är Jennies blogg. Jennie jobbar på Glamour och är även nygift med Filip Hammar, mitt gamla förälskelseobjekt. Kolla hennes blogg, hon är rätt kul. Jävligt snygg också, kanske snyggaste mänska jag sett.
Är det fler bloggar jag borde lägga upp där? Skriv kommentar så lägger jag dit dem!

Nejnej

Det blev en dag till på ön. Så det kan bli. Men ibland lyssnar jag på hjärtat istället och då blev det såhär. Jag ångrar det inte.

Jag har läst ut andra boken i stieg larsson-serien. Jag hade hört mycket om de böckerna och hur jävla bra de var och sånt där. Men tänkte inte mer på det. Så har jag läst dem när jag varit här, mest för att jag fått dem levererade till mig.
De är verkligen sådär jävla bra. Jag sträckläste nästan och kände mig ett med historien. Det är skrivet på ett sätt att man vill läsa vidare. Ibland ler jag och ibland gråter jag. Verkligen top 10-böcker. Det är bra betyg eftersom jag läst så många böcker. Kanske skulle jag göra en lista med bra böcker. Om ni vill ha tips så vet jag bra läs-matrial.

Det här har verkligen varit förändringarnas sommar. Jag har brytit många mönster och gått en annan väg. Bra för mig tror jag, det känns så nu i alla fall. Jag åkte inte till Öland, jag åkte inte till danslägret, jag bara fanns till och stressade inte runt som jag brukar. En sommar bytte jag ställe varje vecka. Men det var kul det också. Jag måste bara lära mig att det inte gör något om man inte gör som man alltid gjort, det är kul att kolla in nya stigar på vägen.

jaha

Så var tiden kommen då. Den sista dagen på paradisön. Jag har inte bokat biljetter hem imorn, men jag har ju planerat att åka imorn. Jag hade ju till och med planerat att åka idag, men så blev det inte. Kanske stannar jag en dag till. Man vet aldrig.
Idag träffa jag Oskar, det var mysigt. Han såg så himla trött ut men I like him ändå.

Jag tänkte på en sak, angåemde att Gotland har fått en ny sop-politik. Man måste nu slänga allt icke brännbart på sopstationer, så när vi var där sist så tänkte jag att jag skulle vara asduktig. Men jag blir så nervös när sopgubbarna satt på sina stolar och kollade att jag la soporna på rätt ställe. Jag blir så rädd att de ska ryta "Nu lägger du skräpet på fel ställe din jävla idiot!" om jag går med en sprayburk till färgburkarna. Det är som om jag tror att deras enda nöje i livet är att säga till stackars sop-sorterare att de gör fel.
Så kan jag känna på många ställen där man måste göra rätt, att folk njuter av att säga till en när man gör fel...

Nästa vecka är det Kattne, om någon är där så får ni gärna höra av er.

Fel fel fel fel

Jag är ju rolig. När filmen är över så ser jag att Clintan inte hade nåt alls med den att göra. Hur har jag skapat en hel historia bakom filmen som sen visar sig vara så fel.
Men jag bjuder på den.

3:10 to yuma

Kan inte sova och då kollar jag på 3:10 to yuma. Jag gillar ju egentligen inte Clint Eastwood och jag visste inte vad den handlade om, så när jag såg att det var en western tänkte jag nej nej. Såg nån sekvens av en av hans westernfilmer häromdagen och det var ju inte det bästa.
Men jag tänkte att jag kollar väl då, och upptäckte att Christian Bale var med. Och Russel Crowe. Det tog sig bara där, och sen tyckte jag om den, och nu är jag mitt uppe i den och måste erkänna att Clintan gjort en bra film. Snygg, bra dialoger, bra scener, bra manus. Jag brukar vara väldigt kinkig när det gäller det där med filmer. Jag kan gilla många filmer, men det finns få som jag verkligen finner bra på alla plan. Blood Diamond är en sån film. Och the last king of scotland. Men det var inte de filmerna jag skulle skriva om. Nu var det min inställning till Clint Eastwood jag skulle avhandla.
Jag trodde att den här filmen var nån uppföljare till flags of our fathers, som jag inte sett. Vet inte hur jag fick för mig att jag också trodde den handlade om vietnamkriget.
Så var det icke. Det här är en snygg och bra film. Bra vinklar, bra skådisar, snygga färger, allt i ett.
Det blir inte sämre av en Chrisian Bale i cowboyhatt och bekymrade ögon. Han är en av de som snabbt höjer sig på skådis-hyllan, han blir bara bättre och bättre. Minns fortfarande hur härlig han var i Mio min mio. Jum-jum i mitt hjärta.
Han var skitbra även i Solens rike, en annan brabra film. Och The Prestige. Kolla dem. Men nu, kolla Bale som jag ser honom nu:

Style by Mats?

Förresten så kommer jag in på 1000apor nu, bara för att i min förtjusning hitta nyheten om att Mats Sétreus ska blogga! Han ska göra en modeblogg, style by mats. Helt fantastiskt, jag tror det blir på ett helt annat sätt än alla de andra. På nåt vis har han nästlat sig in hos mig som de andra inte har gjort. Jag gillar dem också, men han har väl tagit andra vägar till mitt gillande.
Jag såg dem i Visby när de satt och käkade hela gänget och blev lite svettig. Helst skulle jag vilja gå fram och säga nåt, men vad? Vad för intelligenta ord skulle komma över min mun när jag då skulle behöva det som mest? Det var bäst att jag höll mig undan, bara kollade lite diskret att de alla satt där. Mats gick till bilen och kollade på mig för att jag kollade på honom. Han är den mystiska av dem, kanske är det därför jag faller mest för honom. Men frågan kvarstår; varför har jag en sånt behov att just de ska se mig?

Sånt kan man ju spekulera om om man vill, men jag struntar i det.
Nya planer kanske infinner sig, troligen åker jag hem på torsdag och spenderar lite tid med Annika på schlagerfest och sommarbåt, lite tid ute i dalarö och dansfolket och sen åker jag till Kattne för min egna vecka.
Hoppas lite på Jullan och hennes tomma lägenhet nu eftersom jag inte har hittat nånstans att bo än och jag börjar jobba om drygt 2 v.
Sen hoppas jag ännu mera på att mina nya kontakter och nya jobb ska leda mig till en rak fortsatt väg till det jag drömmer om nu. Jag vet ju att allt ordnar sig, och när man ber om nåt så får man det oftast.

Although you think I cope,
my head is filled with hope...
of some place other than here.

Although you think I smile,
inside all the while...
I'm wondering about my destiny.

I'm thinking about,
all the things,
I'd like to do in my life.

I'm a dreamer,
a distant dreamer,
dreaming for hope, from today.

Even when you see me frown,
my heart won't let me down,
because I know there's better things to come (Woah Yeah).

And when life gets tough,
I feel I've had enough,
I hold on to a distant star,

I'm thinking about,
all the things,
I'd like to do in my life...

I'm a dreamer,
A distant dreamer,
dreaming for hope from today

Liveblogg

Såhär sitter jag nu med en blandning av natur och civilisation.

bajstankar

Jag har tänkt på en sak till i den där kategorin att vara tjej i tonåren.
Att kissa var också en sån där grej som hade regler. Man var tvungen att lära sig exakt hur länge man fick vara inne utan att det skulle vara konstigt. Mina tjejvänner tog alltid längre tid på sig än jag och jag förstod det inte då, vilket genidrag det där var. Det jag oftast fick höra var "jösses, du är ju klar innan jag ens hinner börja kissa, hihi" Jag suckade och väntade.
Men nu förstår jag, om de tog lång tid på sig när de skulle kissa så var det ingen som förstod när de bajsade. För det tog alltid lika lång tid för dem, och varje gång så fick man höra "ojoj, det är så mycket man ska göra innan man kissar, torka toastolen och sen lägga papper på den och sen försöka klämma ut några droppar". När de egentligen bara satte sig ner, klämde fort som fan så att ingen skulle märka att de bajsade. Kanske att de hann lägga ner papper i toastolen för att undvika plums-ljudet, och så satt de så långt fram de kunde för att korven skulle hamna på rutschkanan ner mot vattnet och vara ljudlös istället för att låta som en kanonkula.

Eller vad tror ni?

Jobbigt

Jag har tankarna hos en kompis nu som har det svårt. Blir så jävla sur när livet är så orättvist. Vissa klagar på småsaker, medan andra knappt säger ett ord fast de har ett helvete.
Att allt ska vara så beroende av pengar hela tiden, har man inte det så är det kört. Suck, jag orkar inte ens tänka på det.

Nu ska jag och familjen och grannarna åka till Roma och kolla på teater. Ska bli skoj, hoppas det i alla fall. Jag har ju varit arg hela dagen, men har lyckats få om det till nån slags melankoli istället, bara för att jag inte ska skälla ut nån. Skiten kommer ändå tillbaks till mig i slutändan.

Dramatik

Alldeles nyss hade vi drama här i stugan, säkert bara för att jag sa att inget hände.
En rabbis kom farande med katten efter sig och vi tänkte ojojoj nu tar hon den och dödar den, inte ok. Så vi sprang efter och Tommy upptäcker att rabbisen (det är en gotländsk kanin för dem som inte vet) är skadad. Den har inga ögon, den blöder från nosen och är allmänt illa däran. Så Tommy springer efter en spade för att slå ihjäl stackaren.
Mina känslor går itu, ena halvan vill inte att den ska dö, tänk vilken panik för den att bli ihjälslagen. Men andra halvan fattar ju att den ändå kommer dö, att Tommy bara är snäll och skonar den från smärta.
Så han slår och slår tills spaden går sönder. Sen blir det en ohögtidlig begravning och allt är lugnt.
Den andra begravningen för mig idag, för jakt-katten tog tydligen en liten fågel förut. Jag fick ta en handske och med tårar i ögonen lägga ut den i skogen under lite bös.
Så det kan vara.

Läste förresten att Albins blogg blitt nedlagd, stackarn. Jag kanske borde ha läst den lite mer bara för att stödja honom. Men nu kanske de vill ha en ny bloggare, och vem skulle passa bättre än yours truly?

Nej

Nu provade jag att gå in på siten från Tommys dator, och då gick det... Nåt är fel.

Inget på TV, ingen som ringer, inget att göra. Lite härligt ändå måste jag säga. Härligt också att jag skapar kontakter som ger mig den framtid jag vill ha. Bra gjort i all min depp.

Asså

Jag tror på riktigt nu att jag är blockad från 1000apor. Helt crazy, men jag har inte kommit in på den sidan på flera dagar, det bara laddar, men jag kommer aldrig dit. Andra sidor fungerar utmärkt, men inte den.
För länge sen fick jag nåt mejl från Calle om att jag snackat skit och numera är blockad, men jag antog att det var ett skämtmejl eftersom jag kom in på sidan och eftersom Calle inte ens vet vem jag är. Han har bara sett mig en gång, och då släpade jag envist massa väskor till Karlaplans t-bana. Men nu kanske de har gjort det på riktigt... Men jag överlever.
Kan inte nån gå in där och säga om det händer nåt skoj? Jag saknar deras bloggar, hemskt att inse att jag inte helt kan gå igenom dagen utan att veta vad de har för sig. Vad hände egentligen på festen jag sumpade på grund av några torra brudar? Hjälp mig att stilla behovet.

Update

Tre dagar senare och jag är lite sliten. Har festat och haft skitkul inne i Visby. Jag lyckades hitta ett alldeles underbart gäng som jag blev med i. Men jag ska sova nu, orkar inte berätta om allt nu. Men det kommer, alla historier ska berättas, allt från trista brudar till en iller som heter Gangsta.
Gonatt

Suck

Fan. Idag har jag skrivit upp mig och en vän på lista på Hamnplan 5. Problemet är att jag inte har nån vän. Jag vill inte gå dit själv, även om jag faktiskt skulle kunna göra det. Man tappar ändå bort varann under kvällen eller så springer man runt med nya människor.
Men jag skulle vilja gå dit, kolla in alla snygga människor och fnissa lite åt dem. Kanske dricka en öl och träffa nån annan som också gillar att fnissa.
Men det är väl en dröm. Som allt annat.

Så här ser det ut när stadsbor hittar kossor

Så jävla trött påt

Visst är det så att vuxna inte får skämta om sex när man är i närheten. Jag kommer aldrig att vänja mig vid det, det är för alltid något som jag ogillar.
Vi har varit och käkat idag och det var mysigt, men jag har haft en dålig känsla i magen hela dagen. Som om jag hade hemsk PMS, jag har känt mig så ledsen. Det är i såna här stunder som jag inte förstår meningen med att fortsätta. Hela tiden säger de andra här " det här är livet", och då tänker jag att är det det? På riktigt? Är det nu jag ska njuta av att finnas till? Är jag då oförskämd eller bara idiot som inte njuter?
När jag hör de orden så rycker jag till på nåt sätt, som om jag kommer på att jag lever. Att det som pågår nu är ett liv som lika gärna skulle kunna ta slut. Allt skulle kunna vara så mycket värre och här sitter jag och säger att jag är ledsen. Ledsen? Jag kunde vara död eller nåt ännu värre. Jag kunde leva i ett kollektiv där alla våldtog varann hela tiden eller kanske med några knarkare som slog mig.
Men nej, då ska jag sitta här och gnälla över att ingen försöker förstå mig när jag är ledsen eller när jag får såna här dagar. Att jag aldrig får nån cred för att jag kämpar mig igenom såna här dagar också. För varje dag är fortfarande en kamp, även om jag inte visar det lika tydligt längre.

Yesssss!

"Grattis!

Du är en av våra fantastiska människor här på jobbet som blivit nominerad av dina medarbetare till att bli en av månadens medarbetare!

Och du är en av vinnarna!

Din gåva väntar på dig!"

novell

Igår hade vi välkomstfest för de som kommit till oss under natten. Vi drack ganska mycket snapsar och vin och åt bra mat.
Jag vet att jag fick för mig att skriva när jag blev onykter. Idén var så bra minns jag att jag tyckte. Så imorse läste jag det jag skrivit igår. Det var rätt bra, men det var läskigt att jag inte mindes att jag skrivit när jag läste det. Men jag måste nog ge ut den på nåt sätt, så mycket gillade jag det.

Sova

Strax ska vi grilla och käka. Jag har sovit sen kl 15. Det är knasigt hur mycket jag sover här. Som sagt, allt jag inte kunde göra i Arvika. Sova, käka och blogga. Jag är fortfarande trött, som om jag skulle kunna sova vidare tills imorn. Får ta och göra nåt åt det. Imorn är det Lions, då blire lite fart.

Fart blire också av den här asbraiga låten som jag ger er nu

Tonår

Läser om Sara Lumholdt i Aftonbladet. Hon ska tydligen släppa en ny skiva men denna gång utan Sara Love, hennes artistnamn från förra gången hon försökte sig på solokarriär. Det var ju så roligt då, för det fanns ju en porrskådis med samma namn, om man sökte på Sara Love så kom man till en sida som kanske denna Sara inte ville förknippas med.
Men i alla fall, jag har alltid identifiera mig med Sara i det förhållande hon hade till Marie i hennes gamla band A-teens. Marie var alltid den som var snyggast och som fick sjunga mest. Jag kan förstå hur det var, att först vara aslycklig över att man får vara med i ett sånt band och sen märka att det mest är som utfyllnad.
Nu vet jag inte om allt det Sara säger i intervjun är sant, och vad som intervjuaren har läst mellan raderna. Kanske har hela Saras tonårsbitterhet fastnat i att Marie var den som var bättre, och det nu kommer fram i artikeln.
"jag tror inte att Marie tycker om mig" säger hon. Sanningen är nog annorlunda tror jag, men det är svårt att förstå om man inte varit med själv om det. Det handlar om en hatkärlek som man inte kan rå för. Nåt inom en sänks och höjs om vartannat så man tillslut inte vet vad man själv känner.

Jag hoppas att Sara lyckas den här gången, jag tycker att hon är värd det. Hon verkar vara en cool människa och inte som den andra som viker ut sin "kärlek" i klick.
Apropå kärlek så vet jag vem Linda Bengtzing är kär i, men det säger jag inte!

Nu ska jag gå ut och leka med hunten tror jag.

Gotland!

Sitter nu i mitt kära paradis och tar det lugnt. Smälter veckan innan skulle man kunna säga. Det jag gör här är allt det jag inte gjorde i Arvika typ. Sover, äter, läser, semestersaker helt enkelt.
Det är jätteskönt att ha internet här, även om jag säkert skulle ha klarat mig alldeles utmärkt utan det. Eller kanske inte alldeles utmärkt, för jag vill ju vara updated med världen omkring mig.

Hunden hittar pinnar att bita på, katten går runt i skogen, marisarna bor utomhus i en fin låda och bråkar inte, vi andra gör inget förhastat, vi har all tid i världen här. Mamma har gömt allt godis jag köpte, men jag har hittat det. Jag har sprayat sidlugg, för den har blivit så lång. Jag sitter ute mest av trots, för det är jävligt kallt när det blåser nu. Borde gå in och mysa eller nåt, men fan, jag ville ju sitta med datorn i mina stolar som även är mitt inre rum, tror att det ska ge mig inspiration. Har ju hittat hur framtiden ska se ut, jag måste bara se till att den blir av, jag kan inte tro att det bara händer. Alla kontakter jag skaffat mig, se bara till att ta vara på dem. Kanske kan det börja nu, livet jag vill ha. Det är inte svårt. Inte om jag vill.

Det är härligt att inte veta vad man ska göra imorn, eller på hela veckan. Min enda plan är att på lördag är det Lions loppmarknad inne i Klintehamn och dit ska jag ta mig. Har missat den de senaste åren men nu ska jag dit och hitta nåt bra fynd hoppas jag.
Jag önskar jag kände nån med båt, för jag vill ge mig ut på havet nån gång. Det är så mysigt, jag vill segla en hel dag och bara finnas till.
Men nu är det för kallt, nu går jag in och slipar vidare på min framtid.

Halvvägs

Jaha. Då sitter jag här som värsta backpackern eller lodisen eller vad ni nu skulle vilja kalla mig, på cityterminalen iallafall och väntar på en båtbuss jag tänker ta. Jag har bokat båtbiljett, Gotland here I come. Känns bra tillslut, fast jag kanske fortfarande ältar lite. Jag måste ju älta mina beslut lite, annars känns det inte som jag.
Men men, jag har hittat eluttag och laddar alla mobiler och min dator. Så nu kan jag nås igen. Men det sorgliga är att sen min gamla mobil dog i typ söndags så har ingen ringt alls. Ingen har försökt få tag på mig, skickat sms eller nåt. Hm. Hur ska jag tolka det?
Skit i det nu, jag är ju på väg till nästa ställe nu. Så får jag vila upp mig ett tag och sen bestämma vad mitt nästa mål ska bli. Kanske åka på Way out west? Fast väldigt dyra biljetter, kanske kan jag jobba och komma in gratis. Då kan jag hänga med Matilda och Evelina om de ska dit. Och kanske bo hos Arvid. Han sa ju det igår, men alla var ju fulla.
Igår ja... Shit Britt vilken kväll. Jag somnade på en toalett som vanligt och missade några timmar. Men sen kom jag tillbaks och festade och pratade och åt och allt det där. Jag lyckades med konststycket att inte gråta, det är bra för att vara mig. Jag och Josefin skulle ge oss iväg och åka skridskor i ishallen innan vi somnade och då fick vi se nåt jag inte vill se igen. Isåfall från en annan vinkel.
Hela festivalen har varit så bra. Det är ju som man säger, att man glömmer smärtor efter en stund, och även om jag sagt många gånger under veckan att jag inte ska göra det här nästa år så kan jag väl tänka mig att det blir så. Kanske kan jag avancera också, men jag vet inte riktigt till vad... Vad jag vill och så där. Beror på vilka andra som ska komma och jobba.

Nu är det bara en timme kvar tills bussen går. Jag ska väl dra mitt pick och pack och köpa nåt att käka. Kanske lite resgodis också, för när man reser så räknas ju inte det man stoppar i sig, det vet ju alla.

On the go

Jag sitter på tåget nu till Sthlm. I all hast bestämde jag mig för att åka till Gotland redan ikväll. Kanske var det för förhastat, men nu blev det så iallafall. Kanske skönt att vakna upp där imorn utan att behöva göra nåt mer.
Jag hade kunnat stanna i Arvika och hjälpt till lite mer, men då hade jag väl ångrat mig igen, det brukar bli bättre när jag bara kastar mig ut i saker utan att tänka igenom dem alldeles för mycket. Om jag ältar blir det bara dåligt.
Mina mobiler är typ helt batterilösa för min laddare försvann i avvecklingen, så jag har inte kunnat ladda dem sen i söndags. Har fixat så pappa ska stå redo när jag åker förbi Kattne nu med en laddare så jag kan ta med mig den till Gotland. Hoppas jag inte somnar bara och missar det, jag har ju gjort det en gång förut när jag skulle åka från Karlstad efter en fest och mamma skulle ge mig frulle på vägen. Vilken hjärtesorg när jag tänker på det.

Jaja, nu är Arvikafestivalen slut iallafall, och jag har semester på riktigt. Hela veckan har gått sjukt fort även om det känns som tusen år sen jag åkte dit. Vi har varit grymma och helt härliga hela tiden, nästan. Några psykbryt, nära döden-upplevelser, skador och sömnbrist har det blivit. Men det är en helt annan historia som man brukar säga.

Arvika dag 4

Här händer det grejor. Nu har vi fått upp det mesta av vårt område och alla funk är här. Jag är glad och känner mig nyttig och bra. Det är 30 grader varmt och alla håller på att dö. Smart som jag är har jag satt upp ett litet kontor i skuggan där jag sitter och fixar och trixar.
Imorn drar allt igång och vi kommer vara bäst!
Bara så ni vet.

Arvika dag 2

Allt har börjat dra igång nu. Vi bygger tält (flera gånger, pga att det rasat flera gånger) och scen och har skoj. Igår och i förmiddags var allt så kaosigt och jag gillade inte det. Men nu börjar vi få fart på saker och allt känns mytchet bättre. Från att gå till onödig och i vägen har jag nu blivit mera med i gamet.

Jag har ett par byxor på mig som färgar av sig på mina händer. Jag har blå naglar med massa smuts under och axlar och armar som värker av allt lyftande och dragande.

Men i övrigt så är jag ganska glad här. Även om det känns helt konstigt och fel att Öland sker utan mig.

Drama

Jag åker ju tåg idag till Arvika. Då passerar man Katrineholm på vägen. Som sagt så hade jag ju ganska mycket packning med mig, nästan för mycket för att jag skulle orka.
Inte en gång under dagen slog det mig att jag kunde lämna av grejor i Kattne hos mamma. Men när jag fick ett sms av henne förut så slog det mig. Då var jag i Flen. Så supermamman, hjältinna som hon är, slängde sig in i röda faran och susade fram fortare än hon nånsin gjort till stationen.
Precis när tåget kom in till stationen såg jag mercan svänga in vid pressbyrån. Jag sprang ut och lämnade min påse, som jag snabbt hade packat ihop med onödiga saker, på perrongen.
När jag vänder mig om stängs dörrarna. Paniken är total. Ska jag fastna i Kattne?
Men nej, jag lyckas öppna dörren igen, och när den återigen stängs så ser jag min älskade supermamma springa upp för trappen. Jag ringer henne och hon vinkar blint till vagn nr 12, där hon visste jag jag stod samtidigt som lättnadens suck kommer ur mig.
Hon ser påsen och allt är fröjd.

Men varför tänkte jag inte på det innan? Var min hjärna så full av annat att jag kunde glömma bort en möjlighet till en moderlig kram och lycka till-spark? Tydligen. Men i framtiden kommer jag minnas denna dag och aldrig mera låta en sådan chans falla ur mina händer.