Egosvin

Undrar om jag är en sån som inte förstår när folk vill bli vän med mig. Jag är så upptagen med att välja ut de jag vill vara vän med och kämpa för dem, att jag inte ser de som jag inte tänker på. De kan ju också ha värsta bra personligheten som passar mig perfa, men jag får aldrig veta det, för jag är så ego. Jag är en sån som riktar in mig på det jag vill ha och oftast blir det så att jag får det också. Men inte alltid. Bara när jag verkligen tror att jag kan få det.
Jag vill ju ha en speciell, liksom, en som faktiskt finns och är min vän. Men jag kan inte skrika ut det tillräckligt mycket så det blir inget. Jag vågar inte ta steget över för att se om det skulle funka, för tänk om det misslyckas. Eller ännu värre, tänk om det lyckas. För om jag får det jag vill ha, har jag någonting att förlora och det är det läskigaste jag kan tänka mig.
Jag tror att jag bara lajjar omkring och inte tänker på att andra kan gilla mig och bli ledsna på mig för att jag är som jag är. För jag är ett ego. Eftersom jag har så svårt att tänka mig att andra kan bry sig om mig förstår jag inte att de blir ledsna över att jag är ledsen eller av nåt jag gör.
Åter till behovet. Jag vill ha, men vet inte hur jag ska gå vidare. Jag kan bara när jag är full eller inte så intresserad. Men inte när det är på riktigt. Riktigt är läskigt.

Idag var jag och shoppade kläder till finalen. Det var roligt. Men jag kommer ha en stil jag inte är van vid. Men fint, dock. Jag kommer få alla kläder och det är ännu roligare. Värsta fina skorna.

På söndag. Då är det slut. Då äntligen slipper jag känna ångest över att komma hem, ångest över att inte kunna känna mig trygg och lugn där jag bor. Jag kommer kunna göra mera som jag vill och slippa mötas av syrliga kommentarer, slängd mat och utställda kastruller. Hon är nog lika glad som jag, det kan jag tänka mig. Men jag är nog gladare. Jag fixar inte männsikor som hon, såna som ska mästra över mig, och hela tiden måste känna att hon är bättre. Jag ångrar att jag öppnade mig för henne, för nu tror hon att hon känner mig. Det gör hon inte. Hon tror att hon kan se igenom mig så lätt, bara för att hon kom på att jag mår dåligt. Newsflash! Det kan väl alla se. Hon har inga snälla ögon och varmt hjärta som jag vill luta mig mot, hon har bara ett behov av att jag ska stå under henne, att hon kan känna att hon vet mer än jag.
Att hon sa i TV, det jag sagt till henne i förtroende, det finns inte. Så gör hon inte. Jag kände hur jag bara stelnade till när hon sa det. Jag trodde inte det var sant. Nu kommer alla se, för jag vet att mitt skydd rämnade för en sekund. De som är uppmärksamma kan se, och de kommer titta på mig med samma ögon som hon, såna ögon som bara vill ta. Som vill trösta för att de ska må bättre.

I like it the american way

Kryssningen var en hit. Dålig båt, men jag och Lisa hittade tre snubbar som var roliga att vara med. Jag mötte Matthew, en FN-soldat från Chicago som var här och hälsade på. Han var mysig och snäll. Det lät jättekul när han skulle säga mitt namn.

Det var roligt att vara i ett gäng. Jag brukar alltid leta efter gäng att vara med, men nu hade jag mitt eget. Vi var elva stycken. Perfect gang. Vi körde traditionella jag har aldrig och alla drack så det stod härliga till. Några däckade, några kräktes, några dansade hela natten, nån slog i tån och duschade, några fick vad de behövde. Roligt iallafall.

Tillbax till verkligheten igen. Men det händer grejor iallafall, på söndag drar jag vidare. Då ska jag flytta till mitt nya place. Bergshamra. Det klingar bra tycker jag.
Och nästa söndag ska jag sätta igång att skaffa mig en krage. CK kommer till mig och ska rädda mig. Ska bli skönt.

Det var länge sen jag kände saknad nu, som jag gjorde förut. Det ljusnar.

Fotos

Nytt inlägg på fotobloggen!

Funny

Rolig vecka!
Jag var på rockbjörnen i torsdags och stod taxivärd. Vi kom dit vid 22 och jag smet in och kollade på slutet. Såg Marit Bergman och lovley Filip och Fredrik. Sen började vi jobba och jag fick stå i entrén till VIP-festen. Det var nice. Jag mötte tre tjejer som stod och kollade in kändisarna som gick ut och in. De var roliga, jag fick låna paraply (mot regn/snö-rusket) och de tog kort på mig eftersom jag snart också är kändis =)
Efter en stund gav de upp, när de hade fått sina foton och autografer. Dock missade de Melody club, som gick förbi mig utan att de såg det.
Sen var det kalas må jag säga. Den svinigaste festen på året sa vakterna. Jag fick gå in och ställa mig när jag höll på att frysa ihjäl. Fick många blickar i min röda mössa och gula jacka. Jag hade jättekul när alla kom och pratade med mig. Andres Estetche var full och tog på andra killars könsorgan, Basshunter tvingade på flickorna sin autograf och kladdade på en tjej med fin klänning. Markus Fagervall var jättefull och kramades mycket. Han hälsade på Fredrik Virtanen och blev förvånad när han visste vem Markus var. Pontus gårdinger gav mig ett wierd smile när han gick. Sebastian Karlsson gick jättetidigt och var toksnygg och trevlig. Jag fick kontakt med två superbrudar, Kicki Norman och en till. Jag hoppas att de kan hjälpa mig på vägen till framgång.
Senare på kvällen blev alla fullare och fullare. Jag mötte Titan-Måns som var lite på lyran och min gamla vän Anna från MTG. Fredrik Virtanen smekte mig på kinden och sa att jag var söt. Snygg-Erik var snygg, Cissi Ramsby åkte tidigt, Felicia såg fövirrad ut, Snäckan var snäll mot alla.
Nån man gick förbi hundra gånger och pussade mig på handen. Det var en trevlig kväll, som inte slutade ensamt. Men kanske hade det varit bättre. Eller inte..

På fredagen var det TSABfest. De hade fixat en after ski-fest med skidsimulatorer, såna man kan tävla mot varann i. En med snowboard och en med skidor. Det var liveband och fri bar = tokfest. Jag buggade med LG och drack tusen shots. Kräktes med Julius, grät med Lisa, kramades med Salem, flirtade med Andreas, dansade med whoever. Sen drog vi till oxid och Tomas kom inte in, vilket var synd... Men jag hade the blast med Sillen, vi dansade som tokar. I like. Sen ville vi ha efterfest, jag och Martin. Men vi fick inte med oss så många, bara nån snubbe som jag raggat upp nånstans. Vi åkte hem till Martin och spelade tvspel och lyssnade på musik. Jag hittade min lovelåt från scrubs, Overkill hette den, med Colin Hay. Mums.
Kvällen slutades inte ensam återigen, men det var inte lika roligt. Jag var rätt full.

Dagen efter skulle jag simma med Jennöh, men det blev vandring istället. Sen åkte jag hem. Lördagen spenderades i övrigt i slappens tecken och jag la mig halv åtta. Jag började klockan fem på morgonen på söndagen. Det var en nice dag på jobbet faktiskt. Mycket skvaller från fredagen =)
Igår shoppade jag efter jobbet och träffade ett gammalt ragg från Gotland. Men när han fick veta att jag inte orkade göra det han ville så sa vi tack o hej. Jag köpte en fin vit skjorta på H&M, glömde påsen inne på Cubus och började nästan gråta. Men nån vänlig själ hade lämnat in den i kassan, så jag fick tillbaks den. Tack!

Ikväll ska vi på kryssning, brudarna på jobbet och Julius och Hasse. Det ska bli nice, även om det är med Viking Line. Jag har åkt cinderella förut, och hon var väl fin. Men inget är som paradise.

Jag kokar ris på jobbet och ska försöka hinna laga och äta mat på 30 min. Hmm.
Kramhej

Koma

Helgen i Almunge gav mig massa tankar. Som vanligt. Jag blir tankfull och kommer fram till massa saker, men sen efter det att tankarna har ebbat ut och verkligheten har tagit överhanden igen, så blir det inget av det. Livet går på som om jag inte hinner med, eller kanske inte vill hinna med att ta tag i mig själv. Jag måste hitta kragen att ta mig i. Jag kan inte längre tralla igenom livet med en hinna framför ögonen och tro att allt ska ordna sig av sig själv. Jag kan inte gå runt och tro att alla gillar mig, fast jag är jobbig. Det är svårt att vara med mig, inte konstig att jag känner mig ensam. Jag har vänner, men ingen orkar riktigt komma ända intill, för jag tar så mycket energi. Jag vet det, jag har förstått det nu. Det är därför jag aktar mig, det är därför jag håller mig undan, för jag kräver så mycket energi att andra håller sig undan, och när de gör det tror jag att de inte gillar mig, och då för att skydda mig så håller jag mig undan. Säcken knyts ihop. Moment 22. Nåt måste göras.
Jag pratade mycket med Martina och Fia, och jag kom fram till att nu är det dags. 2006 var året då allt hände, nu kommer året då allt vände. Jag fick hjärtsnörp över att ringa en person, och jag fick det svaret jag ville. Gråten stockades "Vi kommer gå igenom allt som du varit med om, det kan bli jobbigt" Ta-daaah...

Flytt stundar. Jag har aldrig kännt mig så ohemma i mitt hem. Jag skulle försöka packa igår, men jag somnade. Mitt rum är stökigast och jag orkar inte ens nåt annat än att ligga ner. Inga kartonger finns det att packa i. Jag är som en fånge i min egen värld. Som om jag tittar ut igenom ett fönster och ser världen gå förbi. Inget känns roligt, jag har kommit in i min sovperiod igen. Alltid trött, alltid seg. Inget vill jag göra, inget vill jag höra.

Jag vill bli dom som försvann.

Stilla ro

Vem ger dig mod
när du tvivlar och ej längre känner
den kraft som du har

Vem tröstar dig
då ditt inre är fyllt av en sorg
som du inte rår på

Vem lyssnar till dig
när bruset från livet är högre än du vill förstå

Året då allt hände...

..Utom det jag väntar på

Året började med dans i Skultuna. Jag glömde mina buggisar, det var sorgligt. Jag var uppe hos Jennöh några dagar, träffade en trummis (åter igen) som gav mig hopp och sen krossade det.
Vi var på världens roligaste långkryssning, Jennöhs systerson hade vunnit biljetter i en tävling, men kunde inte åka. Han frågade om hon ville ha dem, och vi var inte sena att hänga på. Vi startade på Silja Europa (Välkomna till serenad!) Vi hade en skitkul kväll och träffade många nya bekantskaper... Vi kom fram till den -30-gradiga kylans Finland och fick bussresa till hotellet. Fint hotell. Efter en halvdålig dagsplanering kom vi iväg till showen. NRJ radio awards. Det var roligt, men det var ännu roligare på efterfesten. Och festen efter efterfesten. Och resan hem. Sen blev det mycket lyssnande på NRJ =)

Jag sökte jobb i Stockholm och fick jobba hos familjen Berggren. Det var perfekt. De är en underbar familj och jag trivdes bra. Jag kunde nu åka och bugga i Uppsala och det var ett lyft. Vi började sjunga i kör.
Jag fick inte in några bra rutiner, sov så väldans mycket på dagarna. De kom och gick, dagarna och inget kändes så roligt. Såklart fanns det ljuspunkter, och de höll mig uppe.
Jag träffade Emilia, som kommer finnas kvar länge som min vän.

Våren gick och jag började tänka på sommarjobb. Jag mailade till Romateatern och fick komma på intervju. Fick jobbet och även erbjudande om att jobba extra tillsammans med producenten, vilket var väldigt roligt. Svarade på en annons om boende och fick ett jobb på köpet. Jag jobbade min sista vecka hos familjen och det var sorgligt. Åkte till Öland och hade inte lika roligt som 2005. Men dock helt ok. Mycket för mycket fylla bara för min del. Jag kan inte riktigt hantera det ibland. Träffade en pirat.
Sen bar det av till Benidorm, och det var trevligt. Både jag och brodern brände oss, men mest han. Efter det var det dags att åka till Gotland. Drömjobbet hägrade och jag var så spänd. Men det blev inte som jag tänkt mig. Jag träffade Nelly, som är allt det jag vill vara. En sån människa jag egentligen önskar att jag aldrig mött. Jag fick inte hänga runt ruinen och prata med skådisarna, jag var förpassad till ett litet rum med två datorer och en Elin. En Elin som höll mig uppe under de jobbiga veckorna. Men det slutade bra och jag hoppas på att jag får komma tillbaka iår. Efter en lång slutfest åkte jag och Hubbe till stockholm. Jag åkte vilse inne i stan, men med mycket bravur och coolhet hittade jag hem till Lidingö. Nya hemmet i Larsberg hägrade och dagen efter började mitt nya jobb. Efter en sömnlös natt gick jag och lade mig vid fyra. Sov hela natten och dagen efter smög jag upp och iväg in till stan. Det var jättespännande att börja ett nytt jobb, och jag kände att jag skulle trivas. Träffade Leo och Anna som gick samma kurs som jag. Vi hade två roliga veckor innan allvaret började. Men det var roligt då också. Jag lyckades bra, och har jobbat mig uppåt.
Mycket dans, mycket tävlingar, men det tenderade att sina mot slutet. Jag lyckades komma med i du är vad du äter, och det tog mycket tid. Plus att jobbet tog ännu mera tid.
Tyngre blev det samtidigt som dagarna blev mörkare. Jag fick besked om att jag skulle behöva flytta och det satte fart på mig. Det var jobbigt, men samtidigt lite spännande. Jag har ju levt mitt liv i halvår hittills, så varför inte fortsätta med det? Så nu är jag här, utan boende, utan liv. Men jag klarar mig, för det gör jag ju alltid.

Det känns som om jag bara har tagit med de svåra stunderna i den här årskrönikan, men det beror väl på att det är rätt tungt nu. Jag har svårt att se det glada som skett. Det blev så kort, också, men året gick tok-fort.

On the go

Jag har skaffat mig en bra mobil upptäckte jag igår. Jag kan blogga från den. Det känns roligt. En liten smilframkallande sak i allt mörker. Så glöm inte att kolla in den : www.tillaonthego.blogspot.com

Nu är jag tillbaks på jobbet. Det känns som om jag aldrig var borta. Helgen hemma var perfa, men det känns ändå tomt nu. Jag har ju inget att komma tillbaka till. Jobbet. Fast om jag skulle få den här lägenheten så känns allt lite bättre. Eller om jag kunde få någon annan bra lägenhet. Just nu känns allt så platt, så tråkigt så utväntande. En enda lång väntan på nåt som aldrig verka ske. Jag slits mellan att bara vara eller att ta tag i allt själv. Jag borde slå slag i saken och bara görat, men rädslan är för stor. Rädslan att misslyckas, rädslan att lyckas. I don´t know. Det skulle vara skönt att rå om bara mig ett tag.

When will she ever learn

Jag kommer aldrig mera sluta min kväll såhär. Aldrig mera. Nu har jag lärt mig. Hoppas jag.
Men när får jag upprättelse? När blir det min tid? När är jag redo, och varför har det inte skett än? Jag skulle bara vilja veta varför, och vad det är jag borde vänta på. En förklaring vore på sin plats. Jag skulle kunna acceptera det om jag bara visste varför.

Hemvändare. Det är jag. Kvällen började bra och det såg ut som om den skulle sluta bra. Men icke. Här sitter jag nu igen. Framför datorn. Mitt liv i spillror. För nu funkar den jävla limklumpen inte. Den är bara framme när det är fel. Aldrig när jag behöver den.

Jag fick inte ens bli full...

Dagar av dess like

Igår var jag på Kista Galleria efter jobbet. Jag skulle handla nya hörlurar eftersom f***ing katten åt de jag hade (plus de som Jonas skulle få i julklapp). Jag slutade klockan sju och åkte direkt dit. Jag började pröva min lycka hos Telenor, men när de sa att lurarna kostade 399 kr skyndade jag mig raskt vidare till teknikmagasinet. Där fick jag ett par jättebra för mycket billigare pengar. Lycklig gick jag vidare till HM eller nån annan av alla tusen affärer där. Det är ju så stort att man går vilse. Sen upptäckte jag att jag glömt min påse inne på teknikmagasinet, så jag fick springa tillbaks och hämta den. Sen vandrade jag åter igen runt i virrvarret av människor och affärer. Skulle hitta nån nyårsdress, men hittade inget. Fem i nio panikhandlade jag en jätteläcker tubtopp på MQ;s. Jag är inte så bra på att shoppa längre. Jag går ut med fulla förhoppningar och kan verkligen se framför mig hur jag hittar det jag söker. Men när jag inte hittar det på en gång så glöms det sakta bort. Jag hittar annat som jag vill ha, jag tänker på andra saker, och sakta men säkert glömmer jag allt jag skulle handla. Allt slutar med att jag kommer hem antingen med helt fel saker eller ingenting.
Jag kom hem rätt sent iallafall, och skulle försöka packa allt inför helgen. Trött zombie som ska packa allt nödvändigt inför julhelgen blir inte så bra. Jag tänkte att jag hinner resten imorn. Trodde jag. Jag vaknade tjugo i sex och mitt tåg gick 19 över. 40 minuter att packa, sminka, äta frulle och hinna gå till tåget. Inte ok... Jag gick till tåget och såg det åka iväg. Gick(sprang, med tokmycket packning) tillbaks till busstationen och hann precis med 221an till Ropsten. Ringer till jobbet och säger att jag blir lite sen. När jag kommer till jobbet så säger de förvånat, nämen du ska ju stå taxivärdinna? Ajdå sa jag och sprang till tunnelbanan och åkte till Hilton och fixade iordning. Sen ser jag Lottie som säger vad gör du här? Ajdå tänkte jag igen, och så kom vi fram till att jag skulle stå på reisen. Så det var bara att ta apostlahästarna och vandra till Gamla stan. Där jag fick stå i en och en halv timme och göra absolut inget. Vi åkte till jobbet tidigare och nu sitter jag här.

Om några timmar är jag hemma i Kattne. Det ska bli så jävla skönt. Jag längtar hem som 17

This is for Henrik: Rock on!

Jag har:

- 2 avbitna hörlurar
- en halvbruten tå
- för mycket jobb
- för lite liv
- nedräkning
- ingenstans att bo
- ganska bra med pengar
- en bra och en dålig katt
- dåligt humör
- sömnbrist
- fjärilar i magen

Jag gillar att ha musik i öronen, för jag tror ju att jag levet i en film

Det blev inte min kväll. Det blev inte min dagen efter heller. Eller dagen efter det. När halva fredagen hade gått hade jag en halvbruten tå, en avbiten hörlur, en kurrande mage och fick bli svettig i tv.
Sen gick jag till La Isla och dansade salsa tills hjärtat sprack av glädje. Sen jobbade jag till 5 och hade då varit vaken i ett helt dygn. Bra dag

Nu jobbar jag igen, för det är det mesta jag gör.

Vi får äta varm mat. =D

U G L Y

Imorse på bussen kom det på en massa människor vid Torsvikstorg, så jag flyttade in mig på sätet så att nån kunde sitta på det bredvid mig. En efter en gick de förbi och jag tänkte att de vill kanske inte sitta. Men droppen blev när en man kom och ställde sig bredvid sätet. Varför inte sätta sig ner när det finns en ledig plats? Är jag så motbjudande att man inte ens vill sitta vid mig? Att man hellre står upp än vilar sina morgontrötta ben? Jag blev så trött på männsikors rädsla för att nudda andra människor. Fan jag blir ju ledsen när jag tror att jag är äcklig.

Och så ikväll.. Skulle kunna bli min kväll, men just nu känns det som om jag bara kommer ligga hemma ikväll och skita i allt. Jag kommer säkert hamna i samma sits som jag nästan alltid gör i gäng nu för tiden, ensam i ett hörn vid kvällens slut. Jag har tappat min sociala förmåga. Om det råkar kännas bra nån gång så kommer det alltid in en 10a som gör att jag hamnar på minus 25 och kvällen är förstörd.

Åh att jag inte bara tar mig i kragen.
But I have none

I wish

Om inte nån vill ge mig 175.000 kr. Snälla tomten..

hemlös...

Jag kommer bo på gatan...

Tom te?

Jag är så jättetrött idag. Igår stod jag taxivärd på nobelfesten och jag kom hem vid två. Upp imorse och gå till doktorn kl 8 och sen jobba kl 9. Tufft liv... Nejdå det är inte så farligt. Men trött är jag och ikväll ska vi ha sling-dejt på hard rock. Nice.

Jag känner mig så tom, tråkig, ensam, stillastående, fattig, upptagen, trist. Inget händer här.

Tom på liv.

Krångel

Åh, att jag alltid lyckas krångla till det... Jag vet inte hur min helg kommer lösa sig, bara att jag vill vara i borås hela helgen. Jag tror jag har en aning om hur jag ska göra, men jag gillar inte när jag inte har hundra koll. Det löser sig nog.

Paranoid

Jag tror jag utsätts för en komplott. En komplett komplott. Jag ser ugglor i alla mossar och döda hundar begravda i varje hörn.
Ingen kommer osedd förbi mina skarpa ögon, alla synas i kanterna av den klarsynta spionen med enorm skicklighet.

Äh what am I thinkin? Jag är ju tokig, jag är ju paranoid, jag är ju helt psyko.

Insomnia

Sådär. Nu är jag tillbaka =) Det var ett tag sen jag skrev, men det gör det bara roligare att läsa nu.
Jag är med i ett tv-program som heter Du är vad du äter, och jag ska få hjälp med min kost och livsstil. Det känns tok-bra, jag är taggad till tusen. Just nu är det dock ganska jobbigt, för jag får bara äta en speciell gröt som är gjord på mungbönor och ris. Det var ganska äckligt i början när jag fick äta den som de hade gjort inför bra-bordet. Imorse gjorde jag min egen, och fick krydda som jag ville, så nu är den godare.
Imorse ja... Jag vaknade vid 4 och kunde inte somna om. Det står i papprena att man ska bli piggare av tabletterna vi äter, men det här är ju löjligt. Jag måste ju få sova ut, jag är ju trött när jag vaknar, men kan inte somna. Visserligen gillar jag ju att gå upp när det är mörkt, men det skulle vara skönt att få sova lite längre. Det har pågått ett tag också, jag vaknar typ 3 timmar tidigare än vad jag ska göra.

I helgen var jag på danstävling. Jag hade planerat allt skitbra att jag skulle hinna med att åka kryssning också direkt efter tävlingen, men det blev inte som jag planerat. När vi skulle dansa semi var klockan redan för mycket och jag blev tokstressad. Jag kollade om man kanske kunde flytta finalen om vi gick dit. Jag hoppades lite att vi inte skulle gå till final. Men jag trodde nog att vi skulle det, för vi dansade rätt bra i semin. Jajamen, när jag stod där i sekreteriatet såg jag att vi hade gått till final. De blev lite sura för att jag var ute i sista sekunden, men tillslut kunde de ordna så att våran final blev som nummer två. Jag hyrde Tobias och hans bil som skulle stå och vänta på mig utanför, sen ställde jag mig i kön till insläppet. Vi gick in och jag var stressad. Carl försökte lugna mig, men jag sa bara; nu vinner vi! Efter en tokbra dans sprang jag till omklädningsrummet och hämtade mina grejor och sen ut till Tobias som stod och väntade med bilen. Han skjutsade mig till stationen så att jag skulle hinna in till båten. När jag sitter på tåget får jag ett sms från Bim med orden: Ni vann!! Det var skitkul, då hade Carl fått gå upp på pallen själv och hämtat priset. Så nu har vi fyra poäng. Nice.
Jag hann iallafall med båten. Jag var svettig och äcklig när vi gick på, men efter en snabb dusch var allt ok. Första svåra prövningen var vid maten när alla åt supergod julbuffé och jag satt med min Kisharee. Men jag klarat. Sen hade vi superkul på dansgolvet, jag och Jennöh var så himla på G. Vi hittade ett roligt gäng som vi höll på och skoja med. I gänget fanns en kille som var tok-rolig att dansa med, vi hade värsta connectionen. Så jävla roligt, vi var helt crazy på dansgolvet. Vi måste ha sett asfula ut. Men glädjen sprutade. Jag hade lite ups and downs för massa saker, men i slutändan var det ändå roligt. Jag måste ha sovit dåligt för jag har ont i nacken idag. Jag fick ett bra samtal med Tony också, Jennöhs systers man (svåger?). Det var skönt att prata av sig lite. I like that.

Jag gick till Ropsten i morse. Det är skönt att gå, men jag blev blöt om fötterna. Imorn ska jag ta gummistövlarna. Men det kanske inte är så skönt att gå i..

8,00 och jag har hela dagen framför mig.
Ha en härlig...

Kalle

Jag har laddat hem rapport till himlen, men bara del 1-3. Hoppas att det är hela serien ändå, men jag har för mig att det var fyra delar.
Det roligaste med den serien är att Kalle är med. Kalle Westerdahl från Romateatern i somras. Jag gillade honom skarpt, det är roligt att jag gillade honom redan innan jag träffade honom. Men då visste jag inte att han varit med i den serien. Det måste jag säga till honom nästa gång jag ser honom.
Sen funderar jag på om jag ska skriva ett hej till Andreas i hans gästbok, men det känns så fånigt. "Hej, det var jag som satt längst fram på REA häromdagen, minns du mig från i somras?" Äh,ni vet, precis som jag skrev den dagen jag träffade honom så känns det konstigt. Jag måste värja mig mot det, värja mitt känsliga inre mot känslostormar jag inte kan hantera.

För alla er som inte vet så ska jag vara med i TV i vår, och imorn kommer de och ska spela in. Snygga producenten Per och hans team. Och Anna Skipper kommer väl också... Det blir nog bra. Jag har plattat håret idag, så lockarna är gone. Fint blev det, jag trodde inte att jag skulle klara det själv. Men det gjorde jag! Nice.

Jag längtar tills jag ska få skriva min arskrönika. Resumén av året som gått. Jag vet redan hur rubriken ska vara. Hoppas bara jag får uppleva nåt mera innan året är slut, så jag får ändra lite i rubriken.

Jag har blivit för fet för att festa.

I don't belive in you

Oh, I'm sorry for blaming you
For everything I just couldn't do
And I've hurt myself by hurting you

Den där jävla sorgen

Men jag har varit stundvis lycklig idag, även om sorgen alltid finns där och molar.

Torsdagsnatt på Taxi

3 minuter kvar på passet. Det känns bra. Jag är inte så trött faktiskt, jag vaknade rätt sent. Men ändå. Jag kommer nog se Prison Break innan jag somnar. Det är ju lite exciting nu. Men jag har en liten orolig aning om att jag har laddat hem avsnitt 11, utan att ha sett nr 10... Så då kanske jag inte kan se den när jag kommer hem. Skit också.

Jag gillar en.

Nu är det bara två minuter, måste packa ihop mina stuff. Bye

I nån av Terminater-filmerna blir Terminatorn omprogrammerad av fienden att döda hjälten istället för att rädda honom från allt. När han blir anfallen av Arnold påminner han honom att hans uppdrag är att skydda honom från ont. Arnold blir kluven och stänger av sig för att han inte vet vilken del av sig själv han ska lyssna på.
Lite så känns det för mig ibland. Jag lyssnar på känslorna på ena sidan och tankarna på andra sidan och tillslut blir det kortslutning och jag blir katatonisk. Stänger av mig själv.
Som i jättestressade situationer när jag inte vet hur jag ska göra, fast jag måste göra nåt skitsnabbt. Då blir det soprent inne i skallen och inget händer. Eller när jag blir ledsen över nåt, men vet att det inte är nåt att bli ledsen över, då blir det tomt och jag vet inte vem jag ska lyssna på.

Imorse var jag taxivärd på hotell Clarion. Det var tokläskigt, för det var ganska mycket folk och jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Men jag hade en bra tjej med mig som är rutinerad, så det gick bra. Nästa gång går det säkert bättre för mig. Sen åkte jag direkt till växeln och ska jobba till kl 18. Jag har fortfarande inte hunnit äta nåt, så jag är rätt hungrig nu.

Ikväll ska jag gå på R.E.A. Det ska bli skitkul, jag gillar ju Andreas Nilsson. De andra är säkert roliga också, men han är special. Jag har bokat bord för en person och ska käka mumsmat helt alene. Roligt faktiskt, jag kan tänka mig att jag får många blickar på mig.

Allt är fixat inför the big show. Jag längtar tills det drar igång. Jag har lyckats fixa alla tider med jobbet, och det känns bra. Just nu är jag lugn. Igår däremot, var jag inte lugn. Jag blev av med mitt extrajobb för att jag inte prioriterade dem före mitt riktiga jobb. Jag fattar ju att de vill att man ska jobba, så jag blev inte sur. Bara ledsen att jag inte klarat. Det är lite orimligt att jag ska prioritera dem före mitt riktiga jobb, så det var väl lika bra att jag slutade. Jag gillade det ändå inte så mycket.

Snart har jag lunch, då måste jag springa till 711 eller nåt.
hejj

Jag har verkligen en egen sång

Ingen fattar

Think

Konstig kö-dag, det är typ lite kö hela tiden. Som en liten naggande råtta på huvet. Det är nästan jobbigare, för när det är mycket blir det som en annan stämning i hela salen.

äh, nu gick det upp till 40, så nu ljuger jag också.

Det är så kul när jag försöker skriva här och det kommer en kö-storm. Då förändras liksom hela inlägget under tiden.
Jag har pratat ganska många gånger med en viss carolina som jag gillar. Det är roligt. Synd bara att hon inte ringer till mig, utan för att få en bil =)

Dumdidumdidum, nu är det lungt igen. Ikväll ska jag gå på coctailparty. Hoppas det blir trevligt. Jag har på mig min oanvända klänning och jag tror det är rätt så fint. Skit samma, jag kommer ändå inte träffa the man ikväll.

Men jag kommer träffa the bejb.
Byeyb

Ingen frågar när du kommer, ingen saknar dig när du går..

...Ingen delar din dröm, ingen frågar hur du mår.

Undrar varför man löser världsproblemen när man ska sova? Jag klarar alltid av allt när jag ligger i sängen för att sova. Då kommer alla tankar och allt jag borde göra. Jag skulle kunna göra allt på en gång, så inspirerad blir jag. Sömnen låter vänta på sig och allt annat fyller skallen. Hoppas på ett visst antal valerina forte ska lösa de problemen och låta mig uppfyllas med den underbara avslappnande känslan istället. Men kanske behövs defoxen, I dont know. Jag har ju inte druckit vin iallafall =)
Jamie är fortfarande min no1 och jag älskar att Göris också likes him. Det betyder att vi har nåt tillsammans. I like.
För annars är det så helvetes svårt att smälta in.

Jag vill inte vara den som är den men... Äh, jag vet inte vad jag skulle skriva.
Jag läste alla mina lunardagboksinlägg här om dagen. Det var faschinerande. Jag skulle vilja ha alla inläggen som en bok. En dagboksbok. Sen skulle jag också vilja hitta boken jag skrev mitt liv i den dagen jag ringde daniel. Jag vill veta vad jag skrev, men om jag känner livet rätt så hittar jag den om tio år och ångrar allt jag inte gjorde. Man ångrar bara det man inte gjorde.

Katten

I helgen var jag hemma i Kattne. Det var nice, jag fick festa båda dagarna. Vi hade släktkalas på fredagen hemma hos oss och det var trevligt. Jag grundade med vin och sen åkte jag hem till Marie och hade en underhållande spelkväll. Anneli stod för underhållningen, hon var skrattretande faktiskt. Lagom dålig förlorare.
Sen gick jag hem och Nils ringde, vi gick ner på stan och hittade Semmi, Martin och Jimmy. Det var roligt att träffa dem. Vi bestämde dejt dagen efter och sen följde Nils mej ända hem. Riktigt snällt av honom. Jag tävlade i Hallsta Hammar dagen efter och vi kom 9a. Inte så bra, men jag dansade helt ok. Måste bara ge mera.
Kvällen var lite kaotisk. Precis när jag skulle bege mig iväg hörde vi en smäll på baklongen. Shit nu hoppade katten, sa Tommy och mitt hjärta högg till. Vi bor på fjärde våningen, så det är en bit att ramla ner. Vi sprang ut på balkongen och hittade ingen katt. Jag som var påklädd sprang ner och väntade mig att se en spetsad eller platt katt. Men jag hittade inget. Det fanns ingen katt där. Tommy kom ner med en ficklampa och lyste omkring. Hela familjen letade febrilt i nästan två timmars mörker, innan Tommy fick syn på henne inne bland stenarna i skogen. Jonas och jag smög fram och precis när han skulle ta tag i henne smet hon in under en sten. Där satt hon och glodde på oss medan vi lockade med mat och gulliga ord. Till slut tröttnade jag och sträckte in handen och drog ut na. Hon hade klarat sig helt utan skador, var väl bara lite chockad. Hon har blivit lugnare efter händelsen, och vem kan klandra henne. Det måste ha varit läskigt.
Sen fick jag skjuts av mamma till Nils där jag mötte upp grabb-gänget och promenerade till lovley Robin Dalman. Där lekte vi lekar och drack vin. Sen fortsatte jag och Semmi och Martin till Statt. Halvroligt. Jag mötte lite folk jag gillar men mer blev det inte. En vandring hem i regnet blev mitt slut på lördagsnatten.
Söndagen var lugn, I love slappdag i Kattne.
Veckan har gått i lugnets tecken. I tisdags var det dock lite kaos när vi skulle ta oss till Uppsala. Ankis bil hade blitt trasig så vi fick åka tåg. Det tog lite extra tid, men jag var i gott sällskap. Anki och jag är ganska roliga ihop.
Träningen gick bra, det var en bra träning av Malin. Jag får lite nya idéer varje gång. Den nyaste idén är väl ganska rolig =)

50 i kö, tack och hej

Hey Baberiba

Jag var ju på inspelningen av Hey Baberiba för ett tag sen. Kollade in Parlamentet-studion också. Här kommer lite pictures. Det slinker nog in lite kattbilder också =)

lugn

Efter en långpromenad och samtal med mamma har jag lugnat ner mig. Allt är inte mitt fel, och jag kan inte stå till svars för andras trubbel. Jag säger inte att andra beskyller mig för det, det är snarare jag som tar åt mig. Jag är ju som en limklump, det har jag skrivit om förut. Att jag samlar på mig allt runt omkring mig och det fastnar som om om jag vore en klump lim. Suger åt mig som en svamp. En svamplimklump.

Sockerdricka:
"Jag håller distans för att jag inte klarar av att ha vänner. Jag går upp i förhållandet så mycket att det tär på mig. När jag inte får som jag tänkt mig bryter jag ihop och känner mig sårad. När jag vill mera än den andra parten blir mitt hjärta brustet. Jag måste hålla distans för jag klarar inte av att släppa känslan, jag klarar inte av att människor inte känner som jag, att de inte ser det som jag gör. Jag måste hålla distans för att jag inte ska dö inombords. Det är inte för att de inte skulle klara av att vara vän med den riktiga jag, för jag är inte så jobbig. Det är för mitt eget bästa, för att jag blir som en svamp som suger åt sig alla känslor som finns runt omkring mig. Mest dåliga, men också de bra. Jag förstorar upp de små sakerna och låter de komma in för långt. För långt för vad som är bra för mig. För nära, för mycket. Jag har ingen spärr. Det är därför jag irriterar mig på människor utan spärr, för jag har inte heller någon."

LunarStorm:
"Jag har suttit och läst gamla dagboksinlägg från gymnasiet. Vad ledsen jag var då. Trean var jättejobbig. Såklart att det finns bra minnen också, men jag kan bara komma på de ledsna nu. Hur jag förlorade två av mina bästa vänner. Jag ska nog inte ha vänner, jag förlorar dem bara. Samma sak på komvux. Då miste jag min bästa Maria på grund av egoism. Jag är så ego när jag är ledsen, bryr mig inte om någon annan. Det är som om jag projicerar all min smärta på de som står mig närmast. Som om det vore deras fel. Å förlåt mig, alla ni som råkat ut för mitt ego, förlåt att jag inte lyssnade. Förlåt att jag inte kunde se, förlåt att jag miste er, förlåt att jag inte kämpade.

Jag har kommit på att jag inte skaffar nära vänner längre för att jag inte litar på mig själv. För att inte skada mig själv. För jag går in i förhållanden så mycket, och tappar spärren för distans. Nu för tiden har jag en distans till alla, jag litar inte. För min egen skull. Det är inte så att folk inte duger, absolut inte. Men för min skull så väljer jag att hålla distans och skona mitt hjärta från sånt som skulle kunna trasa det. För jag tänker annorlunda, jag tolkar annorlunda. Så det bästa är för alla om jag håller avstånd. Jag blir gärna din vän, men akta dig och mig."

Homewrecker

Jag tror att sambon har städdille den här veckan. Hon har aldrig förut klagat på mig så mycket, och aldrig varit så renlig. Förut har jag tyckt att hon varit orenlig, men jag tror hon fått nåt slag av äckelmage nu, för hon städar som en tok. Köper nya grejor till lägenheten och jag kan känna spänningen från henne, hur hon nästan vill att jag ska flytta ikväll. En liten del av mig vill det också. Jag vågar inte ens säga till henne nu när hon dammsuger att jag dammsög lägenheten igår, för då kommer hon säkert klaga på hur jag gjort det.
Känns som en dubbelmoral när hon har så stökigt och sen klagar på mig. Hon får mig att känna mig liten och äcklig. Jag har aldrig klagat på henne, vare sig när hon slängde mina ägg, allt hennes hår i badkaret, berget av disk jag inte vågar diska, hur hon klagar på Kurre men älskar Tjejen. Jobbigt. Tur att jag står kvar i bostadskön.

Grymt

Idag fick jag presentcheck på NK för att jag svarar av så bra i växeln, och när jag stannade extra under datastoppet fick jag 200 kr på Akademibokhandeln. Det känns inspirerande och roligt. Jag gillar ju att lyckas.

Jag saknar nu, men jag måste ha distans för min egen skull. För andras också, jag har en tendens att dra ner andra in the dirt känns det som.

Sorg

Kattis säger att hon ska ge bort Kurre, min enda kärlek just nu. Den enda som håller mig varm om nätterna, den enda som vill ligga nära fast jag är miffo. Jag blir så ledsen, vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill flytta och ta honom med mig. Jag bor faktiskt också här, jag vill ha honom! Ha honom här och krama honom.
Fan. Kan inte nåt bara gå som smort...

Självkänsla

Idag har jag gjort snabb-pizza. Man köpte en burk med deg på tub och medföljande tomatsås. Det var coolt, jag ska köpa det oftare. Jag skulle smaka av den nu och brände mig på läppen.

Jag funkar fortfarande inte som jag ska. Allt känns upprört. Fast på samma gång väldigt lungt. Antingen är det lugnet före stormen, eller ska det bara vara såhär. Jag kanske är den här som jag är nu. Men jag måste inte känna mig fel. Jag måste förstå att jag är den jag är, och ingen annan. Det är här och nu som jag mår och finns. Det är nu jag ska ta hand om mig.
För imorn kanske jag vaknar och är död.


PizzaTime!

Jag kan inte andas...

...ordentligt genom nästan, så jag måste sitta med munnen öppen, vilket ger att jag spänner käken vilket ger mig huvudvärk och torka i munnen.
Jag är tom och full på samma gång. Full av funderingar. Hela veckan har gått fort och jag har inte hunnit tänka.
Det känns som ett ultimatium. Som om jag måste välja, eller bara strunta i det. Jag eller du. Det tär på mig. Det tynger mig.
Jag blir skamsen när jag tänker såhär, som om jag inte får lov att må dåligt på min nivå för det finns folk som ha det värre. Då kan inte jag klaga, för jag måste tänka på alla de som inte har det så bra som jag. Men jag blir så arg, för jag borde få vara nere utan att bli ännu mera nere för att jag inte har rätt att vara nere.
Jag måste ta mig i kragen, men jag vet inte hur. Jag känner mig så isolerad och ensam.

Jenny var hos mig igår och såg hur jag bor. Det var roligt, men jag kände mig ganska tråkig. Allt jag gör känns halvhjärtat, kanske borde jag vara mera ensam nu. Tills jag förstår. Eller nåt...

Åh, jag menade ju inte så.

suck s

Panik

Jag fixart inte, jag vill inte hat så här, jag vill ju bort från det.

Rasta

50 i kö i två timmar. Jag hatar tunnelbanor som ställs in, regn, elaka männsikor som skäller på mig fast det inte är mitt fel, människor som inte kan använda sina jävla ben och gå några få kvarter och framför allt att kön aldrig tar slut.

Men jag älskar snälla norrlänningar som ställer tokiga frågor.

95

Dödens dö

Helg

The best of the West end var bra. Anders var fantastisk såklart. Han upträdde med fyra andra musikalartister som turnerar runt med den här showen, och han överglänste dem alla. Jag saknade en del låtar, men jag fick iallafall höra Heaven on their minds, fast på svenska. Den låten är så bra, jag älskar den.
Jag är inne på en helvetesperiod på jobbet. I snitt börjar jag jobba 7 varje morgon. Det är lite halvträligt att gå upp vid fem, halv sex varje morgon. Jag är ju inte den som gillar att kliva upp ur sängen, så det är en plåga att tvinga sig upp när klockan ringer. Jag gillar visserligen att det är mörkt när jag kliver upp, och att det inte är så mycket folk på tåget och tunnelbanan. Det är skillnad när jag börjar nio och åker efter åtta, då är det fullt. Det är jobbigt att behöva stå hela vägen till jobbet. Ännu jobbigare är det när folk blir sura för att man sätter sig bredvid dem.
Det är surt när folk sitter på de två yttersta platserna på tåget, och de två mot fönstret är tomma när folk får stå. Jag tycker det är lite irriterande att de inte kan flytta in sig, för det är svårt att tränga sig in där när det inte finns så mycket plats att tränga sig in på. Men sån är jag.

Internatet var kul. Det var bra att vi åkte. Men jag var så supertrött på lördagen att jag var tvungen att gå och lägga mig. Pinigt. Men vi sjöng julsånger och det var roligt. Synd bara att vi inte sjunger de fina gamla vanliga låtarna. När jag gick på gymnasiet hatade jag de låtarna, vi sjöng de till döds, men nu saknar jag dem faktiskt. Jag gillar ju julen, och jag är nog ganska gammalmodig. Jag vill faktiskt höra gläns över sjö och strand och det strålar en stjärna. Men ICKE! Vi ska sjunga en cowboyjulsång där vi sjunger pangpang jättefort. Jag fattar inte vem som kommit på att vi ska ha de låtarna. I blame Ove.
Men en låt vi sjunger är jättebra, den är så vacker att jag blir rörd. Det är Robert Wells som gjort nån verision av Chestnuts rosting on an open fire. The christmas song heter den. Finfin.

Kö kö kö. Mycket nu på morgonen.

Teh stars

Andreas, Anders och Daniel

RENT

Igår var jag och såg RENT. Det var intressant. Jag såg den när den var på turné 2001 tror jag det var, och blev tokkär. Men då var det inte riktigt samma skådespelare som sist. Nu hade Linus Wahlgren rollen som Roger och Linda Bengtzing var Mimi. Jag var jättenervös innan, för Linda har ju inte riktigt den stämpeln som passar in på rollen som knarkare. Men hon var ok faktiskt. Jag kan inte få ur mig bilden av Kristin Meltser från Hey baberiba när hon sjunger "jag knarkar så bra". Kanske borde jag inte ha sett det innan jag såg föreställningen. Men hatten av för Linda faktiskt, det kan inte vara lätt att göra rollen, speciellt inte efter hela historien med Magnus Hedman och allt som skrivits om henne nu. Hon har en vacker röst, förutom när hon tar i, för då låter det ansträngt och illa. Hon gör inte "ut i natt" lika bra som Therese Andersson gjorde i förra omgången, det känns lite tramsigt. Som om hon inte vågar spela ut, och när hon gör det i vissa stunder blir det bara fånigt. Men hon är godkänd.
Linus imponerade i sin roll, men han var ju med i förra omgången med, fast då som ensamble. Han har väl haft bra chans att studera rollen som Fredrik Swahn gjorde så superbra. Han sjunger jättebra, och går in i rollen bra.
Jag blev även impad av Lars Säfsund som spelade Mark. Visserligen var han också med i ensamblen förra gången, men ändå. Han sjunger jättebra och hade bra energi för den rollen.
Stjärnan var såklart Daniel Engman. Han är den allra bästa, och jag älskar honom djupt. Han och Conny Bäckström lyfter föreställninen tycker jag. De känns så säkra, och jag kan inte sluta gråta när Angel dör och Collins sjunger sin låt på begravningen. Det är så himmelst och vackert och underbart och jag kan inte ens komma på alla fina adjektiv man kan beskriva hans låt med. I love.
Summa sumarum, så blev jag rörd. Även om typ alla texter var annorlunda, det kändes som om de ville göra nåt nytt av det och bytte ut alla möjliga små ord här och där. För mig, som är en junkie på RENT-låtarna, kändes det som om jag blev lurad. Varför ändra på orden? I vissa texter bytte de typ bara tempus eller böjning på orden. Det kändes lite patetiskt. Låtarna var bra innan, nu var det bara ett irritationsmoment. Om man inte sett den förut skulle man nog inte reagera på det, för det är bra texter. Men jag blev irriterad. Det var som om de översatt de engelska texterna igen, för de var ganska direkt översatta från engelska. Kanske beror det på att det varit mycket RENT nu, med filmen som kom för ett tag sen.
RENT-feber, I like =)

Ikväll blire the best of the west end. Det ska bli superkul. Anders Ekborg är med där, och han är ju ännu en älskvärd favvo. Han, Andreas Nilsson och Daniel Engman är the best.

Vinet

Vinet. Det är alltid vinet som spökar. Men gott är det, jag gillart. Speciellt känslan jag får. Slappnat av. Japp,allt är avslappnat.

Idag på 45 minuter visar de nån docu om bögar, och såklart drar det upp Johans död. Johan som blev mördad och nedstoppad i en brunn i Katrineholm. Som blev mördad för att han var bög. Johan som var en av de snällaste jag kände. Han red i samma ridgrupp som jag och jag gillade honom. Vi brukade skratta tillsammans. Jag påstår inte att jag kände honom, men jag vet att jag gillade honom. Han fixade inte allt som gällde hästar, men vi hjälptes åt. Det var lite chockartat när vi hörde att han var död. Vi hade en till som dog i våran ridgrupp, en gammal man som var blind. Vi hade alltid pipande apparater vid varje bokstav i ridhuset så han skulle veta var på manegen vi var. Jag glömmer aldrig när Bengan sa att han var död. Vilka tragedier. Det känns konstigt att Johan blev mördad, för man kan inte veta vem som ska dö. Det konstigaste var väl att jag kände honom. Jag har känt en som blev mördad. Det är så tragiskt.

Shit, han är så läskig, pastorn som hatar bögar. Hans ögon är helt hysteriska. Han är galen. Alla är galna, vadå vem tror du att du är som tror nånting om Gud. Du borde akta dig för att ruttna i helvetet för det du tror.
Jag tror att man får tro vad man vill, Gud älskar alla ändå.
Var det Gud som skrev bibeln?

Jag är inte gjord av sten

Shit, hur deppig kan man bli? Jag hittade inte en gata, då frågade kunden nedlåtande om jag var ny, och då började jag nästan gråta av ilska och lessenhet. Jag är kall, trött och hungrig och vill bara hitta nåt.
Känner mig ledsen på världen, jag vill inte känna mig skyldig. Jag vill vara mig och göra det jag vill. Även när jag inte vet vad jag vill.

Det är inte mitt fel.

Suck

Åh, jag skrev just ett bra inlägg, så försvann allt. Surt.
Inlägget handlade mest om att jag måste lägga om mitt liv och bli sundare, för jag känner att min kropp inte gillar mig.
Sen skrev jag att jag såg en bra film igår, the Guardian. Jag gillade den jättemycket. Jag hade inga förväntningar på filmen, men både Aschton och Kevin var superbra. Se den.

Min favosnygging är här idag. Mumma

Popcorn med för mycket salt

Det har jag gjort. Kan du tänka dig? Inte jag heller, men så är tyvärr fallet.
Jag har tävlat idag. Det gick dåligt. Enda glada saken var att jag fick en 2a av Noregran. Det var kul. Men ändå inte eftersom jag inte litar så mycket på honom längre. Men men. Jag gillar att dansa med Mattias. Det är kul, han är duktig. Och jag slog ett par jag ville slå. Annars var det rätt pissigt idag. Men jag träffade Sofie, det var roligt. Vi pratade barn. Hon har ett på g. Spännande.

Jag har druckit vin och tappat mitt omdöme. As usual. But I like känslan. Avslappnande. Även om det är svårt att stava. Så gillar jag mig nu. Eller avskyr mig, det är svårt att säga.
Natten var bättre än sist, men ändå inte som jag skulle önska. Känner mig schitzofren. Ena vill ha the dream not coming true, den andra vill vara boss mit maskering.
Jaja, over and out skulle jag tro.
bye

Skräckblandad förtjusning

Ska den här gången bli annorlunda? Det är inte jag som uppoffrar mig den här gången, jag får det serverat. Tror jag. Kanske blir det precis som alla andra gånger, kanske blir det inte det.
Ska jag bli varm i magen eller kall i hjärtat?
Ska jag bli uppskattad eller utnyttjad?
Ska jag lyckas hålla modet uppe och säga det jag vill ha sagt?
Jag ska iallafall vara bättre än sist. Allt ska vara bättre. Inga ledsna tårar, ingen smärta.

Imorn ska jag till Ludvika och tävla. Då kommer jag få se Daniel hoppas jag. Jag har inte sett han sen Öland, undras hur det känns? Jag såg honom på film här om dagen och kände nåt jag inte känt på länge. Men vi är på så olika plan. Så olika men så lika. Men jag saknar våra övernattningar och positionspåhittande (inget snusk) på nätterna.

Kiss me beneath the milky twilight
Lead me out on the moonlit floor
Lift your open hand
Strike up the band and make the fireflies 
Dance silver moon’s sparkling, so kiss me

Hur orkar jag?

Jodå, det är inte så svårt. Jag var i Norge igår, och på vägen hem stannade vi i Örebro och dansade till Blender och Gamblers. Det var ganska kul, träffade nya vänner. Jag kom hem vid tre på natten, duschade och somnade tidigt/sent. Sex timmar senare hoppade jag upp (inte) ur sängen och begav mig till Jarmeus. Klockan fyra slutade jag där, och sen började jag kl fem på Taxi, där jag nu ska jobba fram till 01. Känns ok. Imorgon börjar jag 12, så det är ok.



En jätterolig bild från aftonbladet, titta på gula texten uppe i högra hörnet. Varför inte bara se att bilden är nedskuren så mycket så det står snopp? Fast det var ju roligt för mig =)

Klass-samhälle?

Igår jobbade jag på Jarméus, och det var en liten kille som skulle pröva skor. Han föll för ett par rosa Timberland-skor som var jättefina. Men mamman vägrade köpa dem till honom för att de var rosa. Han började gråta och var jätteledsen för han ville ha de skorna. Jag tänkte på det där efteråt. Varför kunde han inte få de rosa skorna han ville ha? För att han var kille? Kan inte killar ha rosa skor? Ska barnen redan vid 3 år få veta att det inte är okej att ha på sig vad man vill?
På dagis leker de familjelekar och ingen vill vara pappan, för de sitter bara i en soffa och läser. Barnen får så himla tidigt veta hur sammhället ser ut, sen klagar vi på att det måste ske en förändring. Varför inte börja där? Ge sonen rosa skor. Låt flickorna spela fotboll eller leka i leran. Låt pojkar gråta om de vill, gå på ridskola eller dansa balett. Säg till barnen att alla får vara med.

Kaj Pollack, är inte det nån känd människa?

I wish

Jag vill inte att min stad ska gå vidare, jag vill att den ska vara som den alltid varit. Jag vill att när jag kommer hem, ska alla vara som förut, alla ska kunna träffas och jag ska kunna gå tillbaks till den jag var då, till den tiden då jag hade roligt. Kunna glömma nuet och gå tillbaks till de glada stunderna jag hade ute med mina vänner. Jag vill inte att nya människor ska växa upp och ta våra platser, ta över de liven som vi levde. Nu finns det nya sortes människor, nya ungdomar som försöker hitta sig själva.
Jag vill inte att mina vänner ska växa upp och skaffa sig lyckliga liv, jag vill inte att de ska gå vidare. Jag vill bara att de ska finnas där för mig. När jag är här. När jag behöver påminnas om hur det var, när jag behöver glömma hur det kommer bli. Glömma att allt förändras.

Jag ser på en vacker, tyst film. Heaven heter den. Med min favvo Giovanni Ribsi. Den är ok, men lite mystisk.
Idag lät jag bli att gå på en fest. Det hade varit roligt att gå, men det är inte mitt liv längre. Jag vill jättegärna träffa mina gamla klasskompisar, men jag kommer nog bara få ågren över nåt, eller bara inte passa in.

Vad väntar jag på?