Eller?

But in the end, the most important thing to accept is that no matter how alone you feel, how painful it may be, with the help of those around you, you´ll get through this too.

Tycke

Är det inte någon som vill tycka nåt om min nya layout på bloggen =)

Tyke

Nu har ju länken till min fotoblogg försvunnit också. Inte ok. Jag vet inte hur man får tillbaks den, men jag löser nog det. Jag fixar det mesta.
Gårdagen var halvdan. Jag hade en ok dag på jobbet, den slutade bättre än den började. Sen for jag till Uppsala och for tillbaks till alla känslor som jag hade sist jag var där. Allt det som jag varit rädd för att det skulle ske skedde. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ska jag sluta bugga ett tag? Jag vill antingen satsa helhjärtat eller inte alls. Jag tror att jag är trött på att vara medioker.

Jag lägger in länken här så länge
www.tillaonthego.blogspot.com

New

Nu fick jag byta design för att få det att bli bra, men det gjorde inget. Det blev ju fint. Luftgt och fräscht. Passar min nya livsstil =)

Fan

Plus att jag skulle ta bort min google-annons som låg ovanför, och säkert råkade ta bort nåt mera ovkså, för nu ser bloggen ut som en krigszon. Suck. Inte min dag. Undrar hur den kommer sluta...
Vet inte om jag vill bugga...

Magknork

Magen och hjärtat hoppar runt överallt och jag blir helt nervig av att finnas till. Ingen luft är tillräcklig för att stanna i mina lungor nån längre stund, näringen i syret kan inte lugna min andningsrytm. Läpparna svullnar av bee stung och stickningarna sprider sig till benen och jag kan inte stanna. Stillheten runt om kring mig känns hånfull när jag inte passar in. Känslorna som inte får plats tvingas ner till ett intet när jag inte har tid att ta upp dem. De sparas och återkommer med dubbel kraft. Kraften får mig att tappa fotfästet i mitt inre, jag kan inte hantera alla snurrande tankar. De far runt som en påse i en vind som sjögräs i vågor som jag i ett vakuum.


Knas. Ni vet när man måste få ut nåt som bara skriker inombords och man vet inte hur. Så är det nu. Jag vet inte hur jag ska få ut allt, alla mina tankar och planer och känslor. Måste måste måste. Men vill inte vill. Jo vill men kan/orkar/vågar inte.

Hem i helgen? Eller en dag iallafall. Får se hur jag gör.

Ventil

Ja det är väl självklart. Jag mailade min länk hit till Aftonbladet, för att jag såg nån notis där de frågade om man använde sin blogg som en ventil. Vad har man annars en blogg till? Eller det kanske finns massa andra anledningar, men jag tror nog att man skriver en blogg för att få ur sig saker eller för att få folk att tycka om saker man själv tycker om. Inte tycka om som i gilla, utan att tycka nånting om nånting =)

Ambivalens

Depp depp depp. Jag är så less. Det jobbigaste är att jag ändå har ett uns av hopp. Jag får inspirationen att skymta lite emellan alla moln. Det är irriterande, jag kan aldrig vara antingen eller. Hela tiden två känslor.
Allt folk säger gör mig irriterad, allt folk gör får mig att kräkas. Jag vill inte vara med om jag ska tvingas känna såhär. Eller? Jag gör ju inget åt det, jag tar ju inte tag i livet. Jag kan inte klaga på noll förändring om jag inte förändrar mig. Vad som helst. Minsta lilla ändring är välkommen. Sätt fart.

Jag har inte ens vågat ta kontakt med CK efter att jag kommit hem från Kuba. Vi har bara träffats tre gånger tror jag och jag har ju rätt till fem. Jag vill inte störa, jag är så himla rädd att jag ska misslyckas med det här. När vi ses klarar jag ju inte ens att känna de känslor jag måste känna för att kunna ta itu med mig. Det går inte, och jag kan inte misslyckas och jag kan itne lyckas. Hittills har jag ju märkt skillnad, men jag vet inte om det beror på honom eller mig. Om det är så att jag skulle klarat vissa saker utan honom eller om han hjälpt mig.

Idag ska jag iallafall träffa de som inte alls vet hur de ska hjälpa mig. Doktorn och kuratorn. De sittter där och kliar sig i huvet och ser frågande ut. Vad ska vi göra, hur ska vi gå viadre, vad tycker du, nej jag vet inte. Allt det för 150 av mina surt förärvade pengar. Det är inte helt ok. Det enda som är bra är att idag ska jag betala 60 kr, sen har jag frikort. Fram till januari nästa år. Januari. Nästa år.
För er som inte förstår min underliggande ton så betyder det att sen den 8 januari iår har jag betalat 900 kr till sjukvården. Utan att ha blivit ett dugg bättre. Tack Sverige.

Bittert. Jag är ju så hemsk, jobbig och tråkig nu. Jag vill inget. Jag önskar mig solsken inne. Även om melankolin är vacker och skön så börjar jag tröttna på sorgen. Jag blir mest arg. Men jag måste ta itu med mitt största moln nu. Jag vet jag vet, men svårigheten ökar för varje dag. Det är svårt för att jag vet själv var det kommer sluta. Hur jag måste vara och känna för att överleva.

Undrar om man kan dö av överbelastat eller krossat hjärta.

Hagsätra

Singstar i Hagsätra. Helt ok. Jag tänker på Marie när det vankas singstar. Det var en rolig tid, alltid roliga fester. Vill vara hemma och sova hos N, men jag är ett svin så jag ska hålla mig undan. Jag ska köra på nya operatörer. Seb. En ny Seb, för den på Hultan dissade.
Alla dissar. Var på Patricia igår, gifte mig och blev tydligen skild på en gång. Inte ok. Jobbigt kanske. Men som Leo sa; jag väntar på Han med vingar som ska rädda mig, men vingarna kommer smälta i solen och jag kommer att falla. Shit, jag vill inte. Jag vill inget. Just nu är allt jag vill att inte sitta hela dagen i salen imorn. F ck.

Saknar. Väntar. Våndas. Längtar. Hatar.

Depp

Att man kan bli (insert valfri negativ känsla här) av att inte få nåt. Av att inte vara den som är framgångsrik. Jag vill också, jag har känt för den posten länge, men nu går den till nån annan som är nyare. Och bättre. Jag vill vara framgångsrik och duktig, men det är jag inte.
Som jag brukar säga så är det svårt att inse när man själv är dålig eller elak. Visst, man kan tycka dåligt om sig själv, men det är sällan man förstår på riktigt när man är dålig. Eller jag vet inte. Jag vet bara att jag verkligen ville göra det hon ska få göra och jag har jobbat längre. Hon är bra, jag är dålig. Jag måste visa framfötterna, men jag vet inte hur. Jag vet inte vad hon har gjort för att förtjäna det, jag vill veta, så jag också kan göra det.

Suck.

Jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta bort den där reklamgrejen som är överst på sidan. Jag skulle få pengar för att den fick vara där, men jag vet inte hur man fixar så de vet var de ska sätta in pengarna.

Godmorgon

Här sitter jag nu med en troligtvis jobbig dag framför mig. Ska jobba som värd på morgonen och det betyder att jag får sitta i salen hela dagen. Det är bra på ett sätt, för då får jag jobba upp min statistik. Men jag tycker att det är trist. Man får sitta långt från PG och missar om det händer nåt roligt. Plus att jag ska jobba så länge, då känns det jobbigare. Men men, nån gång ska man jobba så också.

Jag tror att atomerna börjar sakta ner nu. Jag kommer på att jag inte behöver ha så bråttom. Lisa och mamma hjälper mig. Jag måste ta tag i CK också, men jag har rädsla. Rädsla för att det kanske funkar.
Det är alltid rädslan som styr mig. Rädsla för att misslyckas med att lyckas och att lyckas för då har jag misslyckats. 22.

Hej

Nature girl

There was a girl
A very strange enchanted girl
A little shy and sad of eye
But very wise was she

Nachten

Underligt vad som kan få en att tappa. Att varenda liten sak kan göra så att jag ändrar humör. Svängarna är så hastiga att inte ens jag hinner med. Atomvarning igen.
Jag har betett mig som ett svin, som det jag hatar när andra gör mot mig. Jag vet inte om jag nånsin kommer förstå mig själv. Hycklare.

Det slår mig ibland att jag inte kan se nån framtid för mig. Att jag inte kan se typ hur mitt liv ska se ut. Självklart kan jag önska, och hitta på bilder i huvet, men inget av det känns som om det verkligen skulle kunna inträffa. Just nu önskar jag nog att jag inte börjat på TaxiStockholm nu, det hade varit bättre om jag börjat om några år. Jag älskar jobbet, så jag kan inte bara dra liksom. Jag vill typ åka till Norge och tjäna pengar, men jag vill inte sluta på TaxiStockholm.

(Patetiskvarning:
Tänk ett liv där man vaknar på morgonen bredvid nån man älskar och äter frukost tillsammans. När man går till jobbet som på moln och bara har en person i tanken. Hur man kommer hem efter jobbet och blir mött av glädje. Att få krypa ner hos nån på kvällen. Att kunna ha nån att dela hemligheter med, skratta med. Att gå promenader och resa med. Nån som vet typ allt om en och förstår, som säger rätt saker. )
Tänk att jag vill ha allt det där, men när jag tänker in mig i de situationerna så blir det kortslutning. Jag kan inte se det. Det finns inte. Om det skulle finnas, eller tillochmed ske, så har jag ju lyckats, och vi alla vet ju att det inte går, för då har jag ju misslyckats och då är jag inte värd.

Det är rätt soft att jobba natt. Man är fyra-fem stycken och det är inte så mycket att göra. Jag gillart. Ikväll är LovleyLeo här och jobbar med mig. Vi gick utbildningen ihop och har varit tighta sen dess.

(Jag minns en gång när jag frågade Lars om han hade berättat för sina föräldrar om mig, och det hade han. Jag vet inte hur jag skulle ha reagerat om han sa nej, men jag tror jag blev jätteförvånad när han sa att han hade det. Undrar om han var den jag borde hållt kvar vid. Han spökar ju fortfarande.)

Flashbacks flashbacks. Nu ska jag jobba...

Festffamil

Här sitter vi och dricker påskmust med skum vodka från Mr. Andersson. Annika är hemma i Kattne och det är kul. Vi ska dra ut och göra stan osäker. Nice fett jas.
FDamiljen är härkigt, det är the best ever.Utna familj = jag inget.
Roligt att få visa upp mibn family för andra, det är coolt.
Ska hemtill Esko och festa, hoppas det blir kul. Vwet int evad jag ska göramedN. Full bara ´nu.
Längtar till Öland, det ska bli bättre än förra året. Jag ska bo med bra folk och firatvå år med Linus Babe!

Hejpa

Slip of a girl

Jag har nån som tycker om mig.

Mardrömsvårkänsla

Jag drömde en mardröm nyss. Jag skulle gå ner i den trånga källaden och jag kom knappt in genom dörren. Allt krympte och sen var det som om nånting satt runt halsen på mig. Jag hade panik, jag vaknade av att jenny ringde och jag var så rädd att jag tryckte bort henne för jag trodde att jag inte kunde svara. Mitt hjärta dunkade så mycket. Så hårt. Det var bra att hon ringde och väckte mig, annars hade jag nog dött.
Om man dör i en dröm så dör man. Själen finns i drömmen, om själen dör kan man inte leva.

Jag tror att drömmen var ett tecken. Jag måste fly nu. Vill inte kvävas av min ångest av att leva på samma ställe mer än ett halvår. Jag måste vara fri, vill slänga mina onödiga saker, vill inte ha nåt att tvingas kvar av. Nu har jag för mycket som håller mig, som gör att jag måste stanna. Jag är så rädd för ekorrhjulet. Det känns som om när man mognar och tvingas växa upp så slocknar man lite för varje gång. Jag minns när jag var yngre och full av hopp. Men Niklas visade mig att killar var svin, så gjorde också Micke. Sen visade Erika mig det som jag egentligen visste, vänner överger när man behöver dem mest. Så har det alltid varit. Sen visade världen mig att man måste ha ett tufft skal, Kattis visade mig att människor kan vara rent ut sagt elaka. Mitt ljus har slocknat mer och mer, jag vill inte det. Jag är så rädd för att hamna inne i kaninpälsen, jag vill inte krypa längre in. Jag vill vara kvar ute i spetsen så jag kan se det magiska med universum, jag vill inte tappa ljuset, tappa förundran över saker som sker, jag vill inte tappa hoppet och glädjen över att finnas till. Jag vill inte bli inskränkt och irriterad på allt, jag ser det överallt, folk som bara är bittra. Jag känner det hända med mig också ibland, på tunnelbanan, på discon, i köer. Det är som om jag vill bita huvet av alla människor som jag irriterar mig på. Jag vill inte hata, jag vill inte vara bitter. Jag vill kunna älska människor, värdlen, livet.
Vi hinner inte med att leva. Våra liv springer ifrån oss medan vi försöker hinna med andra saker. Jag vill inte. Jag vill inte inte hinna med livet, för det är nu, och jag vill vara i nuet,jag vägrar jag vägrar känslor, sluta skicka felaktiga känslor till mig, jag vägrar ta emot det, jag vägrar låta er styra hur jag mår, kom inte hit och tro att ni vet hur jag ska må. Jag måste få välja själv.
(Vågar jag, vill jag, vad händer, kan jag?)

Everything changes, from now on.

Dreams

Idag gick det inget bra att laga mat. Jag lyckades, men det var knappt. Knäppt.
Jag är så trött och jag har gråtit. Igen. Det känns som om mina tårkanaler bör vara slut, men icke! Även om jag var lycklig på vägen hem idag så känns det ändå som att jag faller tillbaks till mitt gamla jag hela tiden. När jag är glad så får jag dåligt samvete. För då har jag ju misslyckats med att vara dålig. Och då är jag dålig. Äh, jag är ett stort moment 22 hela jag. Freak of nature.

Blabla

If I´m gone when you wake up, please don´t cry.

Kommer nån ihåg bandet Hanson som figurerade på 90-talet? Synd för dem som inte gör det. Synd om de som tänker "Ja just det, det var ju det där bandet med den fåniga låten mmmbop". Hanson är jättebra, de har många andra bra låtar, och tro det eller ej, de har växt upp och tappat barnstämpeln. De har blitt snygga.
Jag tittar på deras aucoustic tour på Youtube. Riktigt bra. Alla tre är jävligt bra musiker och läskigt samspelta. Inte konstigt kanske, med tanke på att de alltid känt varann.

Jag sitter och lyssnar och mitt hjärta blåses upp. Tårarna hotar hela tiden att komma och jag vet egentligen inte varför. Som alltid. Jag skärmar av omvärlden med min hörlur och glömmer bort att andas. För det är det enda jag kan.

Kuba började med storm. Vi kom dit och det var skyfall. Men dagen efter var jättefin, vi låg och solade oss, brände rumpan när jag somnade i solen. Vi har träffat så mycket roligt folk. Mest kanadensare och tyskar. Stranden var underbar och det bästa var att lyssna på känslomusik och titta på vågorna. En timme gick som en minut. Behovet av havet tog aldrig slut.
Dricka varje kväll. Bra kvällar och mindre bra kvällar, men så är det väl alltid. Bästa dagen var den då vi vaknade, möttes på stranden, fortsatte, dansade på stranden, sjöng, skrattade, däckade, sa farväl och luften pös ut.
Maten var god, spriten var god. Min kropp hatar mig nu. Efter 8 veckor av Anna Skipper, sen några veckor av ganska ok mat så fick den två veckor av sprit och onyttig mat. Kroppen ställde om sig tidsmässigt och nu är den helt i kaos.

Sömnen är totalt lost. På torsdagen skulle vi åkt hem kl 13, men planet var försenar pga nån strejk i Thailand. Så vi skulle hämtas kl 02.15 på natten mellan torsdagen och fredagen. Vi somnade vid 23 och gick upp 01.30 (2, 5 h). Åkte till flygplatsen, planet lyfte kanske 06.30. Somnade i nån timme, sen var det frukost, film, lunch, film, så det blev inte så mycket sömn (ca 4 h). Kom hem och kunde inte sova. Somnade vid 04.30 Svensk tid. Sen gick jag upp vid halv tio och åkte till Västerås (5 h). Mötte världens bästa mamma och hade en jätterolig middag, tävlade och sen åkte jag hem. Jag gick ut med Lisa och Annika. No more stureplan. Somnade kanske vid 04.30. Gick upp halv elva, började jobba 12 (6 h). Jobbade till 21 och åkte hem. Jag var tvungen att kolla på Lost så jag somnade kanske 23.30. Gick upp 04, för jag började jobba 05 (4, 5 h). Jobbade hela dagen och sen gick mina planer i kras. Jag skulle ha tvättat och städat, men jag shoppade med Lisa istället. Sen gick vi till en cool krog. Desvärre var jag nykter eftersom jag skulle jobba idag. Så slutade det med att jag tog en taxi hem och somnade vid 2. Upp kl 4, började jobba kl 5 ( 2h). Så nu sitter jag här på jobbet som en zombie. Jag har alltså sovit 24 timmar på 6 dagar. Inte okej.
Ikväll vill jag åka till Uppsala och bugga, men jag vet att jag inte kommer palla det. Jag måste tvätta och städa och laga mat och framför allt sova.


Nu slutar jag snart jobba. Ska skicka texter och varma stärkande tankar till Annika i en svår stund. Be strong.


(För det är ju skönt att veta allt om mig utan att behöva höra av sig)

Underneath

I know what to say but don't know where to begin
I fear of losing you beneath my skin
is there resolution for this pain that I'm in

Sittin' all alone in this place
Even though we're here face to face
There is nothing gone
but there's something wrong

Can't you see that I'm stuck in underneath?
and you're making it hard to breathe
Take a look around and tell me what you see You'll find me underneath

If only you could feel what I dream
Maybe you hear what I mean
There is nothing gone but there's something missing

Luch

Dagen har snart kommit till nästa steg. Lunch. Sen ska jag gå till apoteket, Åhlens och sen ska jag tvätta alla mina kläder och städa. Suck. Det kändes mycket roligare att säga det igår än nu när det närmar sig. Jag önskar att jag hade en städtant.

Jag undrar vad som gör att man blir ledsen, eller att man har berg och dal-bana i huvet hela tiden. Ibland känns livet piss, för att i nästa sekund helt plötsligt bli bra igen. Man går och ler och känner sig som om solen skiner. Jag blir alltid så ställd när jag får såna känslor, förvånad till och med. Som att man helt plötsligt blir smälld av en glad känsla. Det är så annorlunda. Annat är det när man hux flux tycker att det enda man kan göra är att gråta, det känns igen. Som en gammal vän, en som vet precis hur de ska bete sig för att få mig på ett visst humör.

Igår åkte jag tunnelbana hem och helt plötsligt började datarösten säga fel stationer. En tjej blev helt ställd, hon trodde verkligen att hon kommit fel. Det roliga med det var att vi var vid universitetet och rösten sa midsommarkransen. Jag tror att man märker tidigare om man kommit så fel. Jag tänkte att chauffören var en spjuver, men när jag gick ut och sneglade på han så såg han bara sur ut. Jag hade hoppats på att det var ett aprilskämt och att han skulle blinka lite när jag log, men icke! Då iallafall fick jag en såndär glad känsla. Konstigt.
Sen dog jag en smula.

Jag brände munnen på kaffe igår, och det gör fortfarande ont. Jag önskar jag kunde käka en chipspåse om dagen.

blablabla

Rockers

Jag sitter och kollar på Tommy Lee. Det finns många coola filmer på honom när han solar på trummor. Han är grym, helt outstanding. Inte bara vanliga grejor, han gör allt off the record. Sitter i en bur som snurrar runt, flyger från plattform till plattform och spelar, han ger allt. It is bald. I like it.
Rockers i mitt hjärta. Undrar vad det är som gör att rockers är så underbara. Musiken, skiter i allt-tänket, snyggheten, självsäkerheten. Mums.

(Gud vad dåligt jag skriver just nu, det känns inte ok. Språkbruket är helt not bra...)

Musiker i all sin glans, men är inte dansare snäppet bättre? Jag har tyvärr inget bra svar på den frågan. Jag kan bli tokig i byxan när jag hör ett bra gitarrsolo, men ser jag en sexig dansare så kan jag gå i taket. Det är skitsvårt att bestämma sig, för båda kategorierna är the best of the best. Det behöver inte ens vara sexiga rockers som spelar, om en ensam grabb sitter med en gitarr och spelar lugna låtar så kan man gifta sig på två sekunder. Tänk att få en låt spelad för sig. Tänk att få en låt. En egen. (Jag har ju en egen dikt, det slår verkligen inte fel det heller)
Nu ska jag byta plats, jag skriver nog igen =)

Sturefuck

Jag gillar verkligen inte stureplan längre. Jag kände mig så himla gammal idag när jag stod där bland tusen folk och alla knuffades och hånglade eller klämde på en. Jag är 21, jag borde gillat, men det gör jag inte. Jag vill inte.
Men jag hittade en Owen Wilson-look a like. Han var trevlig. Men dock gift. Äh, jag vill ändå inte. Jag vill festa i Kattne. Jag undrar varför jag egentligen bor i sthlm. Jag gör ju inget av det jag kanske borde. Jag som fasade för att fastna i Katrinholm och typ bara jobba och inte göra nåt, jag gör precis det nu. Enda skillnaden är att jag gör det i Sveriges huvudstad. So what... Jag vill hem.

Tävlade idag. Typ sist.

Jag ska skriva om Kuba, men just nu orkar jag inte. Vet inte vad jag ska göra med mig.

Resfeber

Jag vill knappt åka. Har ont i magen och fryser. Jag blir verkligen fysiskt sjuk av att resa bort. Det är helt sjukt, jag är så nervös. Jag som ska vara så resvan och duktig. Icke!
Tur att jag har en reseleiter.

CK ikväll, hoppas det blir bra. Jag är mer nervös nu, för jag vet inte hur allt kommer bli. Atomsinnesstämningen håller i sig, jag bara snurrar runt.

Pain

Ett halvår har gått sen jag skulle börja mitt nya liv. Ett halvt år. Sex månader. Har jag blivit bättre? Nej. Har jag börjat må bättre? Nej. Har jag klarat det jag ville klara? Nej. Är jag misslyckad? Ja. (Känslorna styr nu, bara så ni vet, min hjärna säger annat)
När gick allt så fel? När blev det så här? Jag känner det som om det alltid varit såhär. Jag tror det började i trean på gymnasiet. Det var då det började på riktigt. Sen dess har jag bara hankat på, försökt leva på de glada stunderna i mitt liv. Shit, mitt hjärta gör verkligen ont när jag skriver det här. Lyssnar på jamie och bara har ont.

Helg och musik

Jag har hittat en ny stjärna. Tracy Bonham. I like.

Helgen har varit bra. Jag åkte hem sent på fredagen och sov hos lovley N. Sen upp tidigt och umgicks med mamma och lyssnade på musik. Vi förundrades båda att den andra gillade samma musik. Jag tycker det är roligt att vi kan lyssna på skrikmusik ihop =)
Sen åkte jag till karlstad och kollade på tävling. Helt katastrofala domare men men... Sen festade vi på kvällen, var på nåt stort ställe och jag hängde ensam på rock-avdelningen. Det var jättekul. Jag gillar mitt gäng ändå. Sov i en barnsäng på 1, 5 meter. Men det gick. Sen tävlade jag på söndagen. Domarhelvetet sög då med. Vi åkte direkt, men det var inte helt icke-ok, vi var inte bra. Sen for jag hem till Kattne igen och umgicks mer med mamma. Missade det tåg jag hade planerat att ta, så jag fick ta nästa, slapp betala och sen var det hem, byta om och vidare till jobbet. Nu sitter jag här igen. Men på torsdag är det brejk i två veckor. Ska bli så skönt. Fast jag är toknervös, jag får alltid sån resfeber, och det här är ju värre än värst. Men det går nog bra.

Imorn ska jag jobba, köpa resehögtalare och sen packa hela kvällen. Jag ska packa bra och inte ta med mig för mycket.

Jag har blivit trött på stockholm. Redan. Förut kändes det alltid roligt att komma in med tåget när man såg stadshuset och stan, men nu känns det inte så längre. Jag måste börja gilla stan. Jag har läst Linda Skugge nu och jag vill göra som hon, gå på massa konserter och känna rätt folk. Men det är svårt. Jag har inte tid, ork eller råd att gå på konserter eller gå ut varje kväll. Suck.

Det ringde precis nån tjej som jag har haft för länge sen som bara viskar hej jätten, får jag rida på dina tår. Jag minns när hon ringde förra gången, hur skärrad jag blev. Hon frågade hur lång jag var och om jag var en jätte. Sen om hon fick rida på mina tår. Nu ringer hon igen. Helt wierd! Att hon kommer till mig igen och att hon säger exakt samma saker som förra gången. Undrar vem det är. Man kan ju bli tokig för mindre, men nu skrattar jag bara. Men jag kommer aldrig glömma henne.

"distance making the heart grow blind"

Never ever

Jag har sovit några timmar på morgonen och så drömde jag om att jag var på nån fest med nåt rockband(ja, jag har blitt besatt av rock nu när jag lyssnar mer på det) och så var det jag och en av dem. Sen gick jag och dansade med några andra brudar och de visade mig nåt kort som hade tagits på mig när jag visade bröstet. Men jag visste att det inte kunde skett, för jag hade bh på mig. Jag försökte leta reda på min rocker, men hittade han inte. Jag blev ledsen, för jag fattade att han hittat nån annan brud. Så nu när jag lyssnar på rockmusik, speciellt när jag hörde Sweet child of mine, för jag tror att den killen jag drömde om var väldigt lik Gilby Clarke, blir jag ledsen och känner mig övergiven.
Det är konstigt att jag tar drömmarna så personliga. Jag känner mig sårad och ledsen. Mest ledsen. Säkert finns det nån underliggande mening i det hela, det fattar jag med, men fan. Jag vill ha en rocker. Som har humor, som kan dansa, som har fina ögon, fint leende, charmigt sätt. Suck.

Kaos

Jag gick hem från jobbet idag. Hela vägen. Det tog väl en timme eller nåt. När jag kom hem städade jag och lagade mat och sen däckade jag på sängen kl 19 typ och sov till kvart i elva. Jag ska somna om nu, och sova tills imorn bitti. Jag börjar inte förrän 13, så jag har tid att göra allt det jag skulle gjort idag.
Det sorgliga är att under tiden jag sov är det ingen som försökt höra av sig. Jag har skickat många sms idag och igår som jag väntar på svar från. Men jag kan ju vänta mig förgäves. Jag som igår var glad över mina vänner är idag lite mer nedstämd. Jag vet att jag tänker att jag inte orkar prata med folk, att jag inte är intressant att prata med, men jag vill fortfarande ha sms. Det känns jobbigt nu, mina ensamhetskäknslor sköljer över. Fan, jag måste kontrollera känslorna, det är helt sanslöst hur förvirrad mitt inre är nu för tiden. Det började med att jag tappade kontrollen efter i lördags. Den känslokvällen slog ut mitt försvar, jag har tappat muren jag byggt upp. Fan, jag vet inte ens vad jag känner nu, känslorna har bara tagit över och hjärnan hinner inte registrera alla känslor som jag har. Ibland blir det bara tomt, fast allt rusar runt. Som atomer typ, är det inte de som snurrar så fort att de står stilla? Så känns det. Det snurrar så fort så att det står stilla.

Jag har inte koll på helgen heller.

Bla

Jag som säger att jag inte har så många vänner, har blivit bjuden på tre fester på lördag =) I like. Förra helgen var det samma sak, att jag drogs åt två håll. Det känns lite roligt. Jag är ju egentligen jätedeppad nu, men såna här saker lyser upp vardagen.
Min känsla försvann så fort den blev omöjlig. Jag visste väl att jag skulle klara det, att jag skulle kunna släppa känslan. Jag har ju tränat på det så länge, så nu är jag expert. Kanske är det därför sorgen ligger under ytan hela tiden, eftersom jag aldrig tillåts känna saker, aldrig får jag känna glädje åt nåt som kanske händer. För om det inte händer så betyder ju det att jag misslyckats. And you know that aint possible.

Hugh Grant i Sverige igår, värsta draget. Han sa tydligen att svenskar var fula och konstiga. Men för en sån som han så är väl alla konstiga. Jag skulle inte vilja byta liv med honom. Tänk, aldrig kan han gå en meter utan att vara full med kameror. Typ som för Beckhams, Brangelina, TomKat och allt vad de heter. Hugh festade med några svenska tjejer, tänk vilket skvaller de har för sina vänner sen.
Det är egentligen lite konstigt med idoldyrkan sådär, att man skulle kunna göra vad som helst för att träffa dem. När de kommer i närheten blir man skakis och man vill bara att de ska bli ens bästa vänner. Wierd.

Idag har jag lärt mig otilldelat. Men jag kan inte. Imorn kommer jag gråta för att det går så dåligt för mig. Jag är toknervös.

Nu går jag, hej

Resfeber

Å herre gud. Om en vecka är jag i upplösningstillstånd, tro mig. Jag har sån sjuk resfeber, vet inte om jag pallar det här. Allt är så overkligt, jag vågar inte åka! Hjälp. Långt borta, länge, läskigt! Oj, nu känner jag mig som nån annan.

Overkligheten tränger sig på, jag går runt och är i en egen värld. Skapar mig en fantasi som bäddar för att allt blir svart snart. Suck. Att jag alltid gör så. Jag trodde jag hade kommit över det, att jag lärt mig, men tydligen inte. Kanske borde jag bara hänga på och njuta medan tid är. Det gör ju inget om jag misslyckas, det lär jag mig ju nu av CK.
Obsession, det sysslade jag med förr i tiden, senast var typ med rogland, och det var över två år sedan. Jag har ju stängt av det där, ska inte få in de känslorna längre.

Tack fia love för varma tankar. Hoppas vi ses i helgen.
Min helg blir nog inte som tänkt, jag är bortglömd som vanligt. Känner nästan för att skita i hela grejen, som vanligt. Jag mår ju ändå bara skit, det är bättre att hålla sig undan. Skydda mig.

Don´t

Jag kan inte utsätta mig för det där, jag ska inte ens försöka. Det kommer bara gå åt pipsvängen, det är bättre att jag fortsätter som jag är nu.
(Åh fast panget var ju så härligt)

Duruduru

Jag har gått igenom alla stadier på ett dygn. Nu är jag deppad och hopplösheten sköljer över mig. Men det var ju väntat. Kanske får jag hoppet tillbaks, kanske inte. Vi får la se.

Började 5 imorse, jag är så toktrött, men jag gillar ändå att jobba så. Det är lugnt när man kommer hit, och så får man sluta tidigt. Det är skönt att vara på plats kl 7 när alla andra kommer.
Nästan-Dejten ja... Det var trevligt. Vi funkade bra, snackade och skrattade. Men jag tror inte att det klicka direkt sådär. Inget pang, som det blev med the rocker.

Snörp

Ååh, man ska inte pussa på rockers

Lovley helg

Det är farligt att ha en mobilblogg, typ lika farligt som att ha internet i närheten när man är full. Då blir det alltid käslostormar. När man inte ens minns alla inlägg man skrivit, bara efter det att man läst dem, så känns det som om man kanske inte borde få blogga från mobilen.
Men det är ju känslor, och man ska inte förkasta eller dölja dem.

Helgen slutade ändå tok-bra, trots lördagens ångest. Från början:
Fredag. Jobbade till 21, drog hem till Anna. Fick gratis dricka och träffade endel roliga personer. Men lämnade stället för Lisa klockan halv ett kanske. Drog ensam till Kelleys och skulle möta upp Lisa och Lea. Mötte två boys i kön som bjöd på garderob. Skönt. Jack the ripper va väl skoj. Jag och Lisa körde singelrace och gick hem från röda koftan vid halv sju på morgonen. Kom hem och fick sova i 2, 5 timmar. Sen gick jag upp, åkte till midsommarkransen (efter ett besök på 7-11 och kaffe!), och spenderade dagen på tävling. Det var roligt, jag var med Baben och fick löfte om tävling med lovley Petter. Umgicks nästan inget med p#1, men det var nog bra för mig. Var ledsen mot slutet, men jag fick stort stöd av Ems och Martina. De är guld värda. Ångesten kröp, för jag kunde inte välja om jag skulle åka hem till Kattne eller stanna i sthlm. Jag valde iallafall att åka hem, och det var verkligen rätt val. Jag kom direkt till de fyras gäng och känslorna stormade. Bra känslor, bra kväll. Jobbigt at first, men det släppte. Vi kom nog fram till bra saker allihopa.
Vi kom iväg sent till statt och det var fullt. Thank god sa jag, för vi hade precis blitt bjudna på rolig bikersfest av favvoIsac. Jag hade skitkul, även om bandet var dem de var. Det kändes ändå bra, jag satt i ett rum med bara dem och var helt ok med det. Dansade till bra musik, speciellt när de tre erfarna musikerna äntrade scenen. Helt magiskt. Jag älskar gammal bra rock. Jimi Hendrix-snubben var också bra. I like.
Mr. Rosa helikopter ägde mig totalt när han spelade gitarr och tittade på mig. Men tydligen ska han få tillskott, så jag ska hålla mig undan ännu mera än vad jag redan gör.
Träffade mr. Hello! Världens bästa, jag har blitt kär. Perfect, förutom att jag inte vet hur/om jag ska få en chans att hålla kontakten. Gaah!
Däckade på en liten madrass med Underbara Pelle. Hjärta av guld.

Söndagen spenderades i Björkvik. Kusinvitamin Mårten åker och jobbar på Mallis i ett halvår, vi hade lite farvälmiddag. Det var trevligt. Mycket god mat och så fick jag köra nya volvon hem. Åkte hem sent och somnade sent och började jobba för tidigt. Idag har jag två saker bestämt. Jag måste köpa en ny bh. Efter alla omständigheter har jag tyvärr(?) inte d-kupa längre. Så nu måste jag ha en ny skön inte för stor. Plus att jag har kanske en nästan-dejt. Spännande. Återkommer om det för de som är nyfikna.
Jag vet inte hur det kommer gå, mitt hjärta tillhör ju en annan nu =)

Min andra nya kärlek är Becky Sharp. Eller det är inte nån ny kärlek, jag älskade de från början, men den har blomstrat upp igen efter helgen. Plus att jag älskar mitt nya beslut om favvomusikstil. Det är så jag. Tillägg också att jag älskar sockstar supernova. Bra artister plus att sexy Tommy Lee är med. Jag gillar ju music!

Sådär, nu har jag redogjort för en bra helg. Vet inte vad som skulle hänt om jag stannat i sthlm, jag vill faktiskt inte veta. Jag kunde inte haft det bättre tror jag.

10 dagar kvar...

Jag fixart inte.

Det är så, jag kan inte, jag vill bara fly.
Inget klarar jag, inget fixar jag. Bråka ni, men jag kan inte. Jag stänger av.
Så mycket dkit som kommer upp, så mycket skit som aldrig sagts, som aldrig kommit. upp. Jag kan inte vara spelledare, de andra kan, men jag aktar mig. För jag kan inte, jag är svag.

Tävling idag. Kom typ sist. Men hade lovley stund med babe.

hejdå, nu flyr jag in i overkligheten

Past

Lunarinlägg från länge sen:


Jag hittade gamla böcker när jag storstädade. jag skrev tydligen dikter när jag var liten. Jag tänkte publicera dem här, för det är ganska spännande och mysigt att läsa dem. Jag anser att fler borde få nöjet att avnjuta dem.
"Vi går genom lunder du och jag
medan natten håller på att bli dag
vi går genom ängar och skogar
där hemma väntar sängar och krogar"

" Min han där varm
Jag har den här
Din hand är varm
jag håller den
Min hand i din
Din hand i min
Vi är tillsammansj
ag tycker om dig"

"Glöm mig inte

Förgät mig ej...
Glöm mig inte
så viskar
den minsta blomman
på min äng

Blå är hon
som om lite av himlen hade regnat ner i gräset"

"Barn förstår inte skämt
säger man åt dem'Låt bli det där
din gris
annars stänger jag in dig i en svart garderob'
tror de att man menar ALLVAR"

"De skrattar och skrattar
och jag får inte vara med.
De är emot mig.
Det är därför jag måste gråta mamma"

"Det är svårt att skriva vers.
Man tänker och tänker
men inget händer
det är svårt
man blir arg
men oftast går det till slut"

"Många tycker att livet är hemskt
med krig och med mord.
Men det finns små ljusglimtar med
Som nu
då jag kommit på en ny vers."

Je nage en eau trouble

J'ai perdu mes repères
Emmène-moi aussi loin que possible

Jag hatar sångerna jag skrivit
Jag hatar allt jag nånsin sagt
och jag hatar den jag blivit
när jag trott att jag haft makt
Jag hatar klyschorna jag spridit
på sång och dans och sprit
Man kanske borde ta sitt liv nu
men jag trivs ju så bra i min svit
Älskling,vi ska alla en gång dö

Så du tog min hand i vimlet
och sa: älskling allt är skit
och mitt cyniska hjärta flimrar
när mitt livs kärlek drar sin kniv
Du sa: Vi följs väl åt till himlen
men gör det bästa av vår tid
och jag hör klockorna som ringer för världens äldsta raggningsreplik
Du sa: Älskling vi ska alla en gång dö

Saknad

2 Sekunder senare blir jag ledsen också. Jag saknar så mycket som var, så mycket som vi hade. Den sammanhållningen som det ändå var. Jag önskar jag kunde åka tillbaks och titta på den tiden, hur jag var och hur jag kände. Jag önskar jag hade haft någon som sa till mig att jag var bra. Någon som jag själv. Jag önskar att jag kunde åka tillbaks och säga till mig själv att jag är bra.
Vissa får saker, andra inte. Jag kan ibland tro att det bara finns en mängd lycka i världen, och att alla inte kan få det samtidigt. Som ett lotteri. Ibland finns det lycka över som man får. Vissa har mera lycka, kanske beror det på karma. Endel söker lycka hela tiden och ser kanske inte det man har. My piont är att det inte räcker till alla. Vissa blir utan. Begränsad lycka i världen bara för att livet inte ska vara samma hela tiden. Man kan inte vara lycklig jämt, ibland är det neråt. Oftare för vissa.
Jag saknar mina vänner från katrineholm. Jag saknar våra matlagningskvällar och allt tjejsnack. Jag saknar de jag hade, de som inte längre finns kvar på samma sätt. Jag är så ledsen att jag inte har det kvar, det gör ont i hjärtat.
Jag hatar att jag blev den som blev kvar. Jag hatar att jag inte fick känna att jag var drabbad, för jag hade känt på. Jag hatar att jag inte fick känna för dem, och sen att jag inte fick känna för världen. Jag hatar att jag blev den ensamma, att jag inte fick. Vad har jag gjort i mitt förra liv som gör att jag fått så dålig karma till det här livet? Jag menar inte att allt är dåligt, men när det väl slår till så är det inte kul.
(och kan inte säga att jag dricker 2, 5 glas vin och får 6 ångestfall i veckan, kära doktor, det funkar inte så)
Vill jag slippa? Det är ju så välbekant.

Hjärtesorgen som alltid finns där känns välbekant och hemvant. Att min inre tvist alltid får mig att brista är ett ocker som jag ändå inte ogillar. Att mina känslor styr över min klokhet är det som gör mig till ett monster. Att ingen, inte ens jag, vet vad man ska säga till mig i de stunderna, det är bara sorgligare.

TråkTaxi

Jag har tråkigt på jobbet. Det finns inte så mycket att göra. Vi är för få i Pg så jag får inte gå tidigare. Jag ville hänga med Annika på nån fest som verkade skoj. Men ICKE! Jag jobbar till 01. Jag tycker att jag alltid att jag lyckas lägga mitt schema fel när det väl kommer till dagen. Jag tycker att jag lägger så bra, typ nu ska jag lägga in så jag får mer ob, eller; nu ska jag lägga in så jag får rutin, eller; nu ska jag lägga mig på natten. Men det blir alltid dålig timing. Jag vill bara hem nu, men jag har fem timmar kvar. Det var länge sen som tiden gick fort. Å andra sidan så har jag redan jobbat i 3, 5 timmar. Känns inte så.

På lördag blire big tävling i Sthlm. Ska bli skitroligt. Mycket folk och rolig tävling. Men jag är ju ledsen på mig själv som inte har tränat på så länge. Det känns liksom inge roligt. Eller jag vet inte, jag har ju roligt när jag buggar. Men det är allt det andra. Allt sociala som jag har sånt problem med. Kanske håller jag mig undan nu så länge jag försöker åtgärda mina problem.
Min ekonomi är faljerande. Jag har tjänat ganska bra, men först resan sen CK har tagit allt. Jag är inte rik. Jag är fattig. Och tråkig. Och trött.

No inspiration

Natt på taxi

2, 5 timmar kvar tills jag ska gå hem. Jag är inte ens så trött som jag borde. I fredags gick vi och la oss vid tre coh upp nio. Sex timmar. I lördags var vi uppe till kanske sex och jag vaknade och spydde vid nio. Tre timmar. Sen när jag kom hem lyckades jag sova en timme. Tio timmar sen fredags. Och jag är vaken nu fortfarande. Om sex timmar ska jag vara hos doktorn.

Åh när ni

Sitter på jobbet med ett mardrömspass framför mig. Tvingas sitta bredvid Hon-vi-inte nämner. Stämningen är ju inte lättsam precis. Jag vill bara bort härifrån. Men jag har typ 9 timmar kvar...
Helgen var bra. Mycket hände, och jag vet inte riktigt än hur jag ska hantera det. Först skulle vi till BMB sen gick vi till grodan isället och sen till Undichi och sen köket. Jag tjänade mycket på den kvällen kan jag ju säga =)

ÅÅÅH jag blir tokig! Alla jävla bajsmänniskor kan dra åt helvete. Jag vill inte finnas om det ska vara så svårt. Skönt att jag har bra människor runt mig också.

BMB

Jag är hemma hos lovley Annika och festar. Vi ska dra ut på Blue Moon Bar sen och jag hoppas att det blir en jävla bra kväll, de förrra gångerna på BMB var ju inte nån höjdare, fast jag mötte ju Paul då, och han var ju trevlig. I några veckor. Sen inget mera. Jag har ju slutat tro på kärleken, så det blir nog bra eftersom jag inte har några förväntningar. Vi är iallafall jävligt på G!

Kryssningen var trevlig. Trevlig. Trevlig. Men inte fest. Eller jo, festade gjorde vi, men inte på det sättet som vi brukar. Those wore the days. Fast å andra sidan så var det skönt att lägga sig tidigt. Jag är en tant.

Jaja, fest nu iallafall.

(Nils ringde och vi snackade. Jenny ska att jag såg kär ut? Eller?)

byehej

BC, TC och CK

Ikväll blire Cruise. Nice. Det var länge sen. Jag ska också få chansen att ge min vän Jenny sin verkligen försenade fölsepresent =) Jag ska vara fin och glad och sjungig. Idag har jag på mig en tröja jag inte kunde ha för några veckor sen. Sånt är roligt.
Menspain har jag också, det är inte så roligt. (Undrar hur många som inte fattade ordet menspain. svengelskt kan man ju säga, fifty-fifty)

Jag har inte så mycket att skriva om idag. Jag måste spara tokmycket pengar för jag ska betala en jävla telefonräkning och en hyra och CK och sen ska jag leva livet på Kuba. Jag ville gå och shoppa idag, men icke! Jag jobbade ju, men det var bra för då kunde jag inte göra av med onödiga pengar. Oj vad tråkig jag är idag...

Men efter helgen blire more fun rapporter hoppas jag
Hepp!

TV och telefon

Jag hatar ju verkligen Telenor, akta er för dem. Ta vad som helst förutom dem, aldrig! Jag är fast i mitt skit, men ni som inte åkt dit kan fortfarande klara er.

Nu är det dags för mig!

Jag tror att min dansklubb ogillar mig. Jag känner mig verkligen inte med. Visst, jag bor i en annan stad, men jag är faktiskt en av de bästa i klubben. Känns som om man borde uppskatta mig. Av dessa orsaker har jag fattat min åsikt:
- Jag var den enda kursledaren som inte fick blommor på avslutningen
- Jag är aldrig med på kort från tävlingar
- De har skrivit att jag är i BVC men jag är i BVB
- När jag kommer till klubben är det vissa som typ kollar snett
- Jag har hört skitsnack om mig

Fast jag fick visserligen vara med på en film. Det var roligt. Men dock det enda... Jag har ju väldigt goda vänner i klubben, så jag vill inte riktigt bojkotta totalt. I-landsproblem.

Igår kväll hade jag massa bra tankar, men såklart har jag glömt dem nu. Jag borde ha skrivit ner dem direkt. Men så smart är man icke!
Jag har laddat hem hela första säsongen av Felicity och håller på att beta av de 22 avsnitten. Det är en sån nostalgitripp. Jag minns det från typ mellanstadiet, eller var det högstadiet? Jag gillar det så mycket, jag minns allt jag tyckte om alla karaktärer, alla känslor sitter ju kvar. Jag blir helt lycklig av Felicitys och Noels kärlek. Åh, nu kom jag på vad jag tänkte igår! Jag tänkte att jag alltid blir så lycklig av andras kärlekshistorier, på film eller i serier, men sen efter en stund blir jag så arg. Det slår aldrig fel. Jag vet inte riktigt varför jag blir arg, men det har väl nåt med avundsjuka att göra. Min cynism får mig ju att avsky allt sånt där efter tre sekunder av euforisk lycka. Samma sak när jag gråter, jag får en överväldigande sorg i typ tre minuter och sen bara släpper allt och jag blir apatisk. Wierd.
Nu har jag iallafall skaffat mig nya b12tabletter, så jag ska väl bli lugnare nu. Plus CK och plus samtalsgrejen om det nu blir av. Shit, ska jag bli lycklig? Harmonisk? Hur går det till? Hur är man då?

Gonatt

Förut har jag alltid varit så att jag gillat filmer med destruktiva männsikor för att jag velat vara som dem. Jag har aldrig gillat slutet bara för att de blir lyckliga. Jag ville leva som dem, fast utan det lyckliga slutet.
Men jag tror att det ändrats. Visst, jag kan fortfarande känna suget efter att gå in i dimman och bara skita i allt, att känna hur allt är emot mig och hur jag skulle kunna göra illa mig själv. Men nu är det inte lika starkt. Jag gör inte längre saker som förstör för mig, jag försöker stå upp utan att dra ner mig själv.

Bara en tanke i natten som var värd att skrivas ner.

Hallå?

Eftersom jag är döv på ena örat och inte kan höra kunderna så måste jag ha min telefonlur på det örat jag är ovan vid. Det känns som att skriva med vänster hand. Det knäpper i örat och jag har en liten rädsla för att det ska utvecklas till öroninflammation.
Min mage är också lite knasig idag, det är som om den vill flytta. Den låter, rör sig och är helt oskön. Jag är alltid lite skraj för att det ska komma värsta ränn-du vet vad om jag bara skulle hosta eller nåt.

En rolig sak är ju att Nelly precis ringde. Skoj. Hon skulle beställa taxi och kom till mig. Hon lät alldeles lugn. Hej Tilla, det är Nelly. Som om hon visste. Hon sa att nån gång måste hon väl komma till mig, och det gjorde hon. Nelly är en beundransvärd människa. Jag önskar jag var som henne. Lika stark och bra. Men hon är några år äldre, så jag kanske kan lära mig. Jag ska ta vara på alla chanser om jag får jobbet i sommar. Jag ska vara bättre än förra året. Mera har hänt mig, mera har blivit lugnare. Jag säger inte att jag kanske har mognat, men jag vet iallafall att jag är säkrare på vad jag ska göra för att må bättre och vad som är mindre bra med mig. Tjafs, tjafs, men jag ska iallafall bli bättre nu.

Jag ska fan smyg-författa på jobbet när det är trist. Som nu, nu hade jag kunnat skriva tusen ord under alla dessa trista timmar. Jag började klockan fem imorse. Det är ändå ganksa nice då när man kommer på morgonen, inte så mycket att göra och skön stämning.

26 dagar kvar

Rockstar Supernova

Jag har fastnat för det programmet. Det är roligt att kolla på, bra musik och coola artister. Jag är nog en rockbrud. Musiken är så ljuvlig när den sprider sig in i hjärtat och tar över ens sinnen. Gitarrerna som skriker och trummorna som dundrar. Its piercing through my soul som en klok man en gång sjöng.
Jag gillar musik. Det är en annan värld som tar sig rum. Som om man kunde springa runt på ett notblock och bara känns hur tonerna älskar en. Älskar en för det man själv älskar. För det man vill känna i hjärtat. För allt man en gång var och det man nu är.



Man skapar sin egen familj säger dem.