Past

Lunarinlägg från länge sen:


Jag hittade gamla böcker när jag storstädade. jag skrev tydligen dikter när jag var liten. Jag tänkte publicera dem här, för det är ganska spännande och mysigt att läsa dem. Jag anser att fler borde få nöjet att avnjuta dem.
"Vi går genom lunder du och jag
medan natten håller på att bli dag
vi går genom ängar och skogar
där hemma väntar sängar och krogar"

" Min han där varm
Jag har den här
Din hand är varm
jag håller den
Min hand i din
Din hand i min
Vi är tillsammansj
ag tycker om dig"

"Glöm mig inte

Förgät mig ej...
Glöm mig inte
så viskar
den minsta blomman
på min äng

Blå är hon
som om lite av himlen hade regnat ner i gräset"

"Barn förstår inte skämt
säger man åt dem'Låt bli det där
din gris
annars stänger jag in dig i en svart garderob'
tror de att man menar ALLVAR"

"De skrattar och skrattar
och jag får inte vara med.
De är emot mig.
Det är därför jag måste gråta mamma"

"Det är svårt att skriva vers.
Man tänker och tänker
men inget händer
det är svårt
man blir arg
men oftast går det till slut"

"Många tycker att livet är hemskt
med krig och med mord.
Men det finns små ljusglimtar med
Som nu
då jag kommit på en ny vers."

Je nage en eau trouble

J'ai perdu mes repères
Emmène-moi aussi loin que possible

Jag hatar sångerna jag skrivit
Jag hatar allt jag nånsin sagt
och jag hatar den jag blivit
när jag trott att jag haft makt
Jag hatar klyschorna jag spridit
på sång och dans och sprit
Man kanske borde ta sitt liv nu
men jag trivs ju så bra i min svit
Älskling,vi ska alla en gång dö

Så du tog min hand i vimlet
och sa: älskling allt är skit
och mitt cyniska hjärta flimrar
när mitt livs kärlek drar sin kniv
Du sa: Vi följs väl åt till himlen
men gör det bästa av vår tid
och jag hör klockorna som ringer för världens äldsta raggningsreplik
Du sa: Älskling vi ska alla en gång dö

Saknad

2 Sekunder senare blir jag ledsen också. Jag saknar så mycket som var, så mycket som vi hade. Den sammanhållningen som det ändå var. Jag önskar jag kunde åka tillbaks och titta på den tiden, hur jag var och hur jag kände. Jag önskar jag hade haft någon som sa till mig att jag var bra. Någon som jag själv. Jag önskar att jag kunde åka tillbaks och säga till mig själv att jag är bra.
Vissa får saker, andra inte. Jag kan ibland tro att det bara finns en mängd lycka i världen, och att alla inte kan få det samtidigt. Som ett lotteri. Ibland finns det lycka över som man får. Vissa har mera lycka, kanske beror det på karma. Endel söker lycka hela tiden och ser kanske inte det man har. My piont är att det inte räcker till alla. Vissa blir utan. Begränsad lycka i världen bara för att livet inte ska vara samma hela tiden. Man kan inte vara lycklig jämt, ibland är det neråt. Oftare för vissa.
Jag saknar mina vänner från katrineholm. Jag saknar våra matlagningskvällar och allt tjejsnack. Jag saknar de jag hade, de som inte längre finns kvar på samma sätt. Jag är så ledsen att jag inte har det kvar, det gör ont i hjärtat.
Jag hatar att jag blev den som blev kvar. Jag hatar att jag inte fick känna att jag var drabbad, för jag hade känt på. Jag hatar att jag inte fick känna för dem, och sen att jag inte fick känna för världen. Jag hatar att jag blev den ensamma, att jag inte fick. Vad har jag gjort i mitt förra liv som gör att jag fått så dålig karma till det här livet? Jag menar inte att allt är dåligt, men när det väl slår till så är det inte kul.
(och kan inte säga att jag dricker 2, 5 glas vin och får 6 ångestfall i veckan, kära doktor, det funkar inte så)
Vill jag slippa? Det är ju så välbekant.

Hjärtesorgen som alltid finns där känns välbekant och hemvant. Att min inre tvist alltid får mig att brista är ett ocker som jag ändå inte ogillar. Att mina känslor styr över min klokhet är det som gör mig till ett monster. Att ingen, inte ens jag, vet vad man ska säga till mig i de stunderna, det är bara sorgligare.

TråkTaxi

Jag har tråkigt på jobbet. Det finns inte så mycket att göra. Vi är för få i Pg så jag får inte gå tidigare. Jag ville hänga med Annika på nån fest som verkade skoj. Men ICKE! Jag jobbar till 01. Jag tycker att jag alltid att jag lyckas lägga mitt schema fel när det väl kommer till dagen. Jag tycker att jag lägger så bra, typ nu ska jag lägga in så jag får mer ob, eller; nu ska jag lägga in så jag får rutin, eller; nu ska jag lägga mig på natten. Men det blir alltid dålig timing. Jag vill bara hem nu, men jag har fem timmar kvar. Det var länge sen som tiden gick fort. Å andra sidan så har jag redan jobbat i 3, 5 timmar. Känns inte så.

På lördag blire big tävling i Sthlm. Ska bli skitroligt. Mycket folk och rolig tävling. Men jag är ju ledsen på mig själv som inte har tränat på så länge. Det känns liksom inge roligt. Eller jag vet inte, jag har ju roligt när jag buggar. Men det är allt det andra. Allt sociala som jag har sånt problem med. Kanske håller jag mig undan nu så länge jag försöker åtgärda mina problem.
Min ekonomi är faljerande. Jag har tjänat ganska bra, men först resan sen CK har tagit allt. Jag är inte rik. Jag är fattig. Och tråkig. Och trött.

No inspiration

Natt på taxi

2, 5 timmar kvar tills jag ska gå hem. Jag är inte ens så trött som jag borde. I fredags gick vi och la oss vid tre coh upp nio. Sex timmar. I lördags var vi uppe till kanske sex och jag vaknade och spydde vid nio. Tre timmar. Sen när jag kom hem lyckades jag sova en timme. Tio timmar sen fredags. Och jag är vaken nu fortfarande. Om sex timmar ska jag vara hos doktorn.

Åh när ni

Sitter på jobbet med ett mardrömspass framför mig. Tvingas sitta bredvid Hon-vi-inte nämner. Stämningen är ju inte lättsam precis. Jag vill bara bort härifrån. Men jag har typ 9 timmar kvar...
Helgen var bra. Mycket hände, och jag vet inte riktigt än hur jag ska hantera det. Först skulle vi till BMB sen gick vi till grodan isället och sen till Undichi och sen köket. Jag tjänade mycket på den kvällen kan jag ju säga =)

ÅÅÅH jag blir tokig! Alla jävla bajsmänniskor kan dra åt helvete. Jag vill inte finnas om det ska vara så svårt. Skönt att jag har bra människor runt mig också.

BMB

Jag är hemma hos lovley Annika och festar. Vi ska dra ut på Blue Moon Bar sen och jag hoppas att det blir en jävla bra kväll, de förrra gångerna på BMB var ju inte nån höjdare, fast jag mötte ju Paul då, och han var ju trevlig. I några veckor. Sen inget mera. Jag har ju slutat tro på kärleken, så det blir nog bra eftersom jag inte har några förväntningar. Vi är iallafall jävligt på G!

Kryssningen var trevlig. Trevlig. Trevlig. Men inte fest. Eller jo, festade gjorde vi, men inte på det sättet som vi brukar. Those wore the days. Fast å andra sidan så var det skönt att lägga sig tidigt. Jag är en tant.

Jaja, fest nu iallafall.

(Nils ringde och vi snackade. Jenny ska att jag såg kär ut? Eller?)

byehej

BC, TC och CK

Ikväll blire Cruise. Nice. Det var länge sen. Jag ska också få chansen att ge min vän Jenny sin verkligen försenade fölsepresent =) Jag ska vara fin och glad och sjungig. Idag har jag på mig en tröja jag inte kunde ha för några veckor sen. Sånt är roligt.
Menspain har jag också, det är inte så roligt. (Undrar hur många som inte fattade ordet menspain. svengelskt kan man ju säga, fifty-fifty)

Jag har inte så mycket att skriva om idag. Jag måste spara tokmycket pengar för jag ska betala en jävla telefonräkning och en hyra och CK och sen ska jag leva livet på Kuba. Jag ville gå och shoppa idag, men icke! Jag jobbade ju, men det var bra för då kunde jag inte göra av med onödiga pengar. Oj vad tråkig jag är idag...

Men efter helgen blire more fun rapporter hoppas jag
Hepp!

TV och telefon

Jag hatar ju verkligen Telenor, akta er för dem. Ta vad som helst förutom dem, aldrig! Jag är fast i mitt skit, men ni som inte åkt dit kan fortfarande klara er.

Nu är det dags för mig!

Jag tror att min dansklubb ogillar mig. Jag känner mig verkligen inte med. Visst, jag bor i en annan stad, men jag är faktiskt en av de bästa i klubben. Känns som om man borde uppskatta mig. Av dessa orsaker har jag fattat min åsikt:
- Jag var den enda kursledaren som inte fick blommor på avslutningen
- Jag är aldrig med på kort från tävlingar
- De har skrivit att jag är i BVC men jag är i BVB
- När jag kommer till klubben är det vissa som typ kollar snett
- Jag har hört skitsnack om mig

Fast jag fick visserligen vara med på en film. Det var roligt. Men dock det enda... Jag har ju väldigt goda vänner i klubben, så jag vill inte riktigt bojkotta totalt. I-landsproblem.

Igår kväll hade jag massa bra tankar, men såklart har jag glömt dem nu. Jag borde ha skrivit ner dem direkt. Men så smart är man icke!
Jag har laddat hem hela första säsongen av Felicity och håller på att beta av de 22 avsnitten. Det är en sån nostalgitripp. Jag minns det från typ mellanstadiet, eller var det högstadiet? Jag gillar det så mycket, jag minns allt jag tyckte om alla karaktärer, alla känslor sitter ju kvar. Jag blir helt lycklig av Felicitys och Noels kärlek. Åh, nu kom jag på vad jag tänkte igår! Jag tänkte att jag alltid blir så lycklig av andras kärlekshistorier, på film eller i serier, men sen efter en stund blir jag så arg. Det slår aldrig fel. Jag vet inte riktigt varför jag blir arg, men det har väl nåt med avundsjuka att göra. Min cynism får mig ju att avsky allt sånt där efter tre sekunder av euforisk lycka. Samma sak när jag gråter, jag får en överväldigande sorg i typ tre minuter och sen bara släpper allt och jag blir apatisk. Wierd.
Nu har jag iallafall skaffat mig nya b12tabletter, så jag ska väl bli lugnare nu. Plus CK och plus samtalsgrejen om det nu blir av. Shit, ska jag bli lycklig? Harmonisk? Hur går det till? Hur är man då?

Gonatt

Förut har jag alltid varit så att jag gillat filmer med destruktiva männsikor för att jag velat vara som dem. Jag har aldrig gillat slutet bara för att de blir lyckliga. Jag ville leva som dem, fast utan det lyckliga slutet.
Men jag tror att det ändrats. Visst, jag kan fortfarande känna suget efter att gå in i dimman och bara skita i allt, att känna hur allt är emot mig och hur jag skulle kunna göra illa mig själv. Men nu är det inte lika starkt. Jag gör inte längre saker som förstör för mig, jag försöker stå upp utan att dra ner mig själv.

Bara en tanke i natten som var värd att skrivas ner.

Hallå?

Eftersom jag är döv på ena örat och inte kan höra kunderna så måste jag ha min telefonlur på det örat jag är ovan vid. Det känns som att skriva med vänster hand. Det knäpper i örat och jag har en liten rädsla för att det ska utvecklas till öroninflammation.
Min mage är också lite knasig idag, det är som om den vill flytta. Den låter, rör sig och är helt oskön. Jag är alltid lite skraj för att det ska komma värsta ränn-du vet vad om jag bara skulle hosta eller nåt.

En rolig sak är ju att Nelly precis ringde. Skoj. Hon skulle beställa taxi och kom till mig. Hon lät alldeles lugn. Hej Tilla, det är Nelly. Som om hon visste. Hon sa att nån gång måste hon väl komma till mig, och det gjorde hon. Nelly är en beundransvärd människa. Jag önskar jag var som henne. Lika stark och bra. Men hon är några år äldre, så jag kanske kan lära mig. Jag ska ta vara på alla chanser om jag får jobbet i sommar. Jag ska vara bättre än förra året. Mera har hänt mig, mera har blivit lugnare. Jag säger inte att jag kanske har mognat, men jag vet iallafall att jag är säkrare på vad jag ska göra för att må bättre och vad som är mindre bra med mig. Tjafs, tjafs, men jag ska iallafall bli bättre nu.

Jag ska fan smyg-författa på jobbet när det är trist. Som nu, nu hade jag kunnat skriva tusen ord under alla dessa trista timmar. Jag började klockan fem imorse. Det är ändå ganksa nice då när man kommer på morgonen, inte så mycket att göra och skön stämning.

26 dagar kvar

Rockstar Supernova

Jag har fastnat för det programmet. Det är roligt att kolla på, bra musik och coola artister. Jag är nog en rockbrud. Musiken är så ljuvlig när den sprider sig in i hjärtat och tar över ens sinnen. Gitarrerna som skriker och trummorna som dundrar. Its piercing through my soul som en klok man en gång sjöng.
Jag gillar musik. Det är en annan värld som tar sig rum. Som om man kunde springa runt på ett notblock och bara känns hur tonerna älskar en. Älskar en för det man själv älskar. För det man vill känna i hjärtat. För allt man en gång var och det man nu är.



Man skapar sin egen familj säger dem.

Lock

Jag sitter hemma och väntar på CK. Den här gången kommer bli tuff, det känner jag. Men jag hoppas jag kan klara det.

Melodifestivalen. Jag har redan bestämt mig för att Sebastian är bäst. Jag har inte ens hört låten. Måns låt var väl också bra, men Sebastian är bättre. Magnus Carlsson var också bra, fast låten gick ganska snabbt. Å nu är det Sebastians tur, hoppas det är så bra som jag väntat. Well see...

Jag har lock för höger öra. Det är som att gå med en öronpropp i örat hela tiden. Konstigt. Det kanske har att göra med kliandet som funnits i örat en längre tid. Det är som om jag haft en fjäder som kittlat mig. Helt klart irriterande. Men men, det gör ju inte ont iallafall. Det är positivt.
Idag har jag haft svullodag. Snart har jag väl gått upp allt jag gick ner... Men på torsdag då är det dags, då ska min triumf visas på trean. Klockan åtta på torsdag måste alla titta på moi!

Ja, Sebastian var ju faktiskt bäst hittills. De andra var elektrodance typ, medan Sebastians var mer som Andreas Jonsson. Nice. Det är en sån stil jag gillar . Nu är det nån ny tjej, Sonja, sen kommer Nanne. Jag kan ju tänka mig att hon går vidare.

Lockilocki, nu ska jag titta. Bondefest ikväll kanske.
Hej

rubrik

Åh!
Jag blir tokig. Vill bara kasta av mig mig själv och gå härifrån. Fattar ingenting! Varför skriker mitt inre så att jag blir döv, varför bubblar ångesten inom mig så att jag knappt kan sitta stilla? Allt ordnar sig inte, allt fixar sig inte, jag klantar runt som en randig amöba på sågspån.

Undras varför jag är sånhär? När gick det fel?

More TIllaPics

Tillbaks

I verkligheten. Jag är så trött på verkligheten, jag vill leva i en dröm.
Vad händer då?
Jag vet inte, folk frågar, men jag känner mig så isolerad. På egna villkor, det känns som om jag isolerar mig själv från omvärlden. Jag borde ringa Fia, Lisa, Jenny, Jennöh, Linus, Julius, massa folk, men jag ids inte. Det känns så jävla elakt, för jag vill snacka, men jag känner bara inte för det. Allt jag vill är att försvinna ett tag. Försvinna bort och inte behöva tänka. Hoppas på att Kuba får mig att rensa batterierna.

Ok, det som händer är:
Jag blev lite sjuk i torsdags och smög hem två timmar tidigare från jobbet, mötte min far som skulle hälsa på mig. Vi hade en trevlig kväll. Dagen efter var det jobb igen, trots hosta. Jag jobbade hela helgen, hade en liten fadäs på lördagen och på söndagen gick jag hem från jobbet igen. Åkte till Kattne på måndagen och var hemma. På tisdagen åkte jag till doktorn på återkoll. Det gick bra. Tänkte ta ett tåg hem på onsdagen och vara med i Lustgården, men orkade inte. Stannade en dag till och imorse kl 6.04 gick tåget till sthlm. Stod värd på Amaranten imorse och nu sitter jag i växeln.
Mitt liv är tråkigt och jag är en klagomaja. Slut.

Ikväll ska jag stå värd på modecenter, så jag måste sova innan. Imorn ska jag till en doktor på lidingö och hoppas på remisser och botemedel och allt. Sen ska jag se Parlamentet och sen jobbar jag natt. Tänker att jag kanske ska åka hem i helgen igen, för jag är ledig. Men de frågade om jag ville jobba natt på söndag, så man kanske ska passa på att ta det. Jag fick ju inte ut så mycket lön som jag trott... Suck.

Sjukt

Jag har legat hela dagen i min säng och kollat på film. Härligt med en sån dag kan jag säga. Det var ett tag sen. Visst, det kanske inte var hundra procent mysigt, för jag mår inte helt ok. Förkyld för första gången på tusen år.
Tack Tove för kommentaren om min nya kropp =)

Gårdagen var lite kaotisk. Jag vet inte riktigt var det ska leda, men jag hoppas att det inte blir kris.

Host host hej

Partypics

Fiender

Tokig blir jag på en jävla brud som inte verkar vara funtad helt rätt. Jag kan inte förstå hur man kan vara så elak och nedtryckande. Hon utnyttjar och sparkar på en. Usch, jag trodde vi va kompisar först, sen trodde jag att knaset skulle göra oss till icke-kompisar, men fan att hon gör oss till fiender. Hon är totalt sjuk. Allt jag skulle kunna säga, allt jag skulle kunna göra mot henne. Jag har ospelade kort. Fan men jag ska inte sjunka till hennes nivå. Tokig blir jag.

ojoj

Ck ikväll kanske. Nevöst

Fu*king F

Han har en ny brud skulle jag tro. Det visste jag väl egentligen, men man vill ju inte riktigt förstå sånt. Jag såg korten, allt tyder på att det är så. Tre stycken, med samma tjej. Hon hade en konstig tröja på sig. Varför! Det skulle ju bli vi... Jävla Filip

Helgen

Gick upp klockan 5 imorse och åkte till Sthlm. Började klockan åtta. Det var jobbigt men verkligen värt det att stanna hemma en natt till. Det är så mysigt. Jag längtar hem mer och mer nu, jag trivs så bra där. Men det kanske är så att jag är där så sällan och så korta stunder i taget, så jag hinner aldrig tröttna på Kattne.

Min klubb anordnade DM i helgen. Det var coolt, vi är en sån liten klubb och det blev jättebra. Vi fick massor av beröm. Det var tok-kul att tävla, jag och Carl kom 6a. (fast det har jag nog redan skrivit, men det tåls att säga igen) Vi tränar ju inget ihop och har inga direkta mål sådär. Men nu känns det som om vi borde satsa hårdare. Det går ju bra för oss, men det skulle kunna gå bättre om vi tränade. Måste ta 2 poäng till så vi får dansa i ett bättre tempo. Jag gillade verkligen 180-tempot. Jag klarade av att spinna, det var nice.

Kvällen var också nice. Jag gillart. Fest hemma hos Marie och sen till mr. N.

Imorse hade jag existenskris igen. Fattar inte var livet är på väg, eller varför. Speciellt inte varför. Alla pendlare som vallfärdade på tåget bredvid mig fick mig att misstro världen. Varför? De sitter där på tåget en timme varje morgon och eftermiddag och jobbar däremellan och sen kommer de hem och är trötta och så blir det säkert nåt tjafs och sen går de och lägger sig, oftast otillfredställda, för att göra om allting nästa dag. Varför?
Jag kan inte förstå, inte se nån framtid. Ibland önskar jag att jag kunde försvinna ett tag, typ mentalsjukhus eller tilloch med fängelse. Bara så att jag ska slippa tänka på vad som sker i världen, och slippa känna att jag måste göra saker. För det är det som är det jobbiga, att behöva känna att jag måste göra saker, göra nåt åt min egen situation i samhället, i livet. Det vore skönare att bara slippa tänka. Sitta i nåt rum dagarna i ända och inte behöva känna ansvar för hur mitt liv ter sig, för det ligger ändå inte i mitt våld. Skönt att typ få medicin hela dagarna så man slöar runt i en bubbla.
Men bättre dagar kan jag inte få nog av livet, få nog av luften, himlen, människor, djur, världen. Då känns det inte som idag. Oroa er inte, jag ska inte lägga in mig på mentalsjukhus än iallafall. Får se hur livet ter sig inom det närmsta.

Kanske beror allt på att jag är så trött. Jag vet inte. Jag borde klarat ändå, men jag vet faktiskt inte. Känns inget bättre just nu även om jag plussar på må-bra-kontot ganska ofta.

Äh, jag klarar mig

sex

Idag och ikväll.

Idag var det DM i Katrineholm. Jag och Carl Sääv kom sexa, det var jävligt roligt, även om vi inte kom till final. Vi slog alla Bdansare. Det var nice. Jag gillade läget kan jag ju säga =)
Vi dansade jättebra och jag hade jättekul. 180tempo in my heart.

Ikväll hopppas jag på en kk och sen en sk. Men man vet ju aldrig hur jag lyckas. Jag är iallafall jävligt bra på singstar. Och på att sidodöma och på att sitta bredvis LG. Roligt, jag fick hans blommor. Ilike

Puss hej

Marie är olycklig, men hon måste minnas det jag inte lyckas lärt mig än, att man är värd nåt även om man inte alltid lyckas i livet. Man är bra, även om man misslyckas. Ingen kan ta personen ifrån en.

puus hej igen

Taxi stockholm Tilla

Vi har infört en ny grej på jobbet, att vi har spelat in en hälsningsfras och så spelas den upp för kunden när de ringer. Så vi slipper säga taxi stockholm tilla tusen gånger om dagen. Ganska skoj. Skitkonstigt egentligen, kunden börjar ju prata utan att jag sagt nåt. Man blir lite nipprig.

Salen hela dagen...

Trist. Jag avskyr att sitta här hela dagen. Jag ska ta reda på vem som gjorde placeringsschemat igår och ge den en snyting.

Idag ska jag åka hem till Kattne. Lilla Ry2 ska anordna big DM-tävling imorn. Det ska bli jätteroligt. Jag är lite ledsen att jag inte kunde hjälpa till mera. Kanske hade jag kunnat det, men nu blev det inte så. Jag får väl åka dit ikväll eller imorn och hjälpa till att ställa iordning allt. Men kanske att jag skiter i att städa ;)

Betala resan ska jag göra också. Nice.

Åh vad trött jag är på att säga samma fras hela tiden...
Trötttrötttrött
7 timmar kvar...

Hey

Jag har gjort min egen radiostation på launch.com, det är jäla nice. Sitter med luren i ena örat och musiken i andra. Det är skönt, för man får lite distans till de andra på nåt sätt. Det är som att vara i en bubbla med musik, men ändå inte. Jag har en pandora-station också, men jag tror inte jag fattar den helt och fullt. Det blir bara en artist åt gången, på launch blir det blandning. Visst, man får stå ut med reklam också, men det gör mig inget. Just nu är det enter sandman som ljuder i mitt öra. Bra.

Idag slutar jag kl 16 och har inget speciellt att göra ikväll. Det är lite halvjobbigt, för jag är så van att ha något att göra. Fast jag borde fixa hemma, det står fortfarande saker uppe i lägenheten som ska ner i källaren, plus att jag har ostädat i mitt rum. Ska nog planera en helkväll framför tvn med bra lagad mat och vin. Eller så borde jag skippa vinet.

Längtar redan till nästa CK-möte. Jag ska klara av det, klara att rensa ut alla små skrymslen, för jag vill bli en annan människa, eller inte en annan, men en förbättrad jag. En som inte snor energi av alla, en som inte blir ledsen när man tänker på att bli glad. En som klarar av att andra inte beter sig som man tänkt sig, det behöver inte betyda att de hatar en. Jaja, ni som följt my blog vet ju vad jag menar.

Nu blire paus mellan planen.
Jennöh, I live, I love

Söndag/måndag

Helgen är över. Det är skönt, för nu är det lite lugnare. Men jag kände mig som mig själv när jag åkte runt på diverse dans.
Jag kan ju inte avslöja nåt om programmet, men nu är det iallafall slut. Jag lovar att skriva om det när det har sänts. 22 februari kommer det. Tror vi iallafall.

CK var ovärdelig. Jag tror på det här. Känner mig rätt lugn tror jag. Det var iallafall väldigt skönt att vara hemma idag. Det var ganska roligt på dansen igår också, fast jag blir ju inte uppbjuden. Det är synd, jag ville verkligen dansa, jag var på g.

Nu börjar en ny vecka och jag har inte så mycket att säga om det. Det blir en vecka som alla andra. Hoppas bara jag kommer till Uppsala på tisdag. Det var så länge sen.

Jobba natt kanske inte är så mycket för mig, man träffar inte så mycket folk precis...

Neeeej

Jag blir så tokig på den här tomheten. Jag har ingen själ känns det som. Ibland får jag bara blank-out. Plus att det här passet går mig på nerverna. Jag måste förnya det och det kommer bli knas helt och hållet. Jag känner mig så dålig och ni vet då kan jag inte fungera. Jag vill bara ha koll. Helt och hållet tok.
Imorn ska jag göra final. Läskigt. Jag är så nervös inför hela helgen. Först final och tävling och konfrontation kanske. Sen tävling i Skara och hoppas jag hinner, hoppas jag kommer tillbax, sen möte med CK. Mitt liv ska bli kaos. Eller det ska inte bli det, men jag tror det kommer bli jobbigt. Behöver folk, men vill inte belasta.
Åh!

Full

"Det förvånar mig inte". Så sa hon. Jag blir tokig. Så jävla falsk männsika. Jag har så mycket jag kan säga om folk på jobbet som hon snackat om. Hon borde inte bli ovän med mig när hon snackat så mycket skit om andra. Jag skulle ju kunna berätta för dem. Men jag är inte en sån person. Hon däremot...

Surskit

Det här är jag idag med min mage

Bubbel

Min mage bubblar som en tok. Det är något som är grymt fel. Jag har ingen aning om vad det kan vara, men det är inte behagligt. Som om hela tarmen är fylld med vatten och luft som försöker samsas om platsen. Jobbigt.
Ännu mera amvibalens, ska jag åka och bugga ikväll eller inte? Egentligen orkar jag inte, det skulle vara skönt att bara vara hemma och fixa i lägenheten så det blir klart. Men jag vet att det är så jävla kul att bugga, så jag vill verkligen. Eller? Bra motion är det ju också, nu fick jag ju några dagar till på mig att gå ner i vikt så jag vinner den där dumma tävligen. Anna Skipper har blitt sjuk och kan inte filma med oss imorn, vi har fått flytta det till fredag. Då ska vi även antingen bugga eller tranca. Beror på vem som vinner. Åh vad skönt det ska bli när allt det här är över. Fast jag gillar ju the attention. Har även hittat en ny spännande kontakt, Anders. Han producerar låtar och jag kanske ska få köra på hans musik. Roligt som 17. Hoppas jag får göra det, det skulle ju vara en skitcool grej. Jag vill ju in i den världen.

Jag snackade med Sofia också, hon har varit flygvärdinna. Det ska jag också bli, hon sa att det var kul. Sen ska jag bli trafikledare i tornet. Men först ska jag skriva en bok, sjunga på skivor och bli nästa Fredrik Virtanen(fast tjej)

Fia, I love you!

Mark Levengood och Patch Adams

De kan vi lära oss något av. Mark sa igår att han är lycklig för att han inte förstorar upp saker mer än vad de behövs. Det är sant, man ska inte vara för mycket liksom. Jag gillar det. Patch Adams gjorde sin grej, och det är också viktigt. Shit jag är så nära kanten nu, det är så lätt att glida ner igen. Men CK kommer på söndag och då ska jag vara beredd. Jag måste vara stark och klara det här.
ÅÅÅH jävla ambivalism.

GbG

Guldbaggegalan ja... Den va bra. Jag är så trött så jag gråter varje gång nån vinner. Det är jättemysigt, som om jag kände dem alla.
Det enda jag undrar är när de lyckas smyga tillbaks till sina platser efter det att de vunnit. Men jag såg när en tjej kom tillbaks och kramade sina kompisar. Så nu vet jag. Så då har jag inget att blogga om mera...





Närrå.
Natten var ensam. Tyst och ensam. Inte ett enda litet spöke kom och hälsade på. Ingen katt heller.
Ett herrans liv nu-ja tack

Mina möbler pratar. Igår kväll satt jag och tittade på tv, och jag blev skitskraj när jag hörde massa skumma ljud. Det känns som om jag inte är ensam hemma. Imorse fick jag tokryck när jag duschade, det lät som om någon pratade utanför. Läskigt. Det är som om jag har blivit förbannad nu när jag flyttat. Eller så är hela lägeneten hemsökt.

Det gick bra att flytta. Mamma och Tommy kom upp vid elva och vi började lasta in i släpet. Kattis var hemma, men hon smög iväg sen utan att lyckas obemärkt. Hon hälsade på mamma iallafall. Vi packade in första lasset och körde iväg till Solna. Alla jävla grejor kom in och vi hämtade andra lasset. Sen städade vi hela lägenheten och jag tog ett tårdrypande farväl av Kurre. Det var tokjobbigt. Jag kommer sakna honom som fan. Men nu är jag äntligen fri.
Det var konstigt att vakna upp imorse någon annan stans. Jag försov mig såklart, för igår var jag uppe och kollade på Troja. Det finns en massa tv-kanaler där jag bor nu =) Men inte i mitt rum, bara vardagsrummet. Men men. Jag får ju vara där också. Känns skönt att slippa oroa sig över vad jag får och inte får göra. Som en fånge.

Jag är hungrig.

Hurt

I hurt myself today
to see if i still feel.
I focus on the pain,
the only thing thats real.

The needle tears a hole;
the old familiar sting,
try to kill it all away,
but I remember everything.

what have I become,
my sweetest friend?
Everyone i know,
goes away in the end,
and you could have it all:
my empire of dirt,
I will let you down,
I will make you hurt.

I wear this crown of thorns
upon my liars chair:
full of broken thoughts,
I cannot repair.

Beneath the stains of time,
the feelings dissapear.
You are someone else,
I am still right here.

What have I become,
my sweetest friend?
Everyone I know,
goes away in the end,
and you could have it all:
my empire of dirt.
I will let you down,
I will make you hurt.

If I could start again,
a million miles away,
I will keep myself,
I would find a way.

Fan

Jag känner mig så smutsig och dålig och äcklig, och allt är hennes fel. Ett jävla mail med jävla order. Som om jag var en värsta idiotbruden som inte kunde tänka själv. Varför? Vad gjorde jag? När hände det? Kan man inte säga rakt ut så jag får en chans? Nu är jag den dumma lilla sunkiga personen som inte kan något.
Jag blir tokig

Failure

Gaah, varför kan jag inte bara slänga av mig obehagskänslan som alltid kommer när jag gör nåt fel. Det är inte hela världen, men jag beter mig som den allra värsta martyren. Som om all världens problem låg på mig, och om jag gjorde fel skulle alla andra bli arga. Vad gör det om någon blir arg på mig för att jag gör fel. Jag klantade mig okej, men jag kan inte göra det ogjort. Tur att Lisa var här och räddade mig. Annars hade jag dött. Jag kanske inte ska ta mig vatten över huvet hela tiden. Snacka om att bli nedtagen på jorden igen, jag trodde jag gjorde ett sånt bra jobb, men neeej. Forma kroppen säger neeej till att glömma jantelagen.
Äh, jag klarar mig.

Egosvin

Undrar om jag är en sån som inte förstår när folk vill bli vän med mig. Jag är så upptagen med att välja ut de jag vill vara vän med och kämpa för dem, att jag inte ser de som jag inte tänker på. De kan ju också ha värsta bra personligheten som passar mig perfa, men jag får aldrig veta det, för jag är så ego. Jag är en sån som riktar in mig på det jag vill ha och oftast blir det så att jag får det också. Men inte alltid. Bara när jag verkligen tror att jag kan få det.
Jag vill ju ha en speciell, liksom, en som faktiskt finns och är min vän. Men jag kan inte skrika ut det tillräckligt mycket så det blir inget. Jag vågar inte ta steget över för att se om det skulle funka, för tänk om det misslyckas. Eller ännu värre, tänk om det lyckas. För om jag får det jag vill ha, har jag någonting att förlora och det är det läskigaste jag kan tänka mig.
Jag tror att jag bara lajjar omkring och inte tänker på att andra kan gilla mig och bli ledsna på mig för att jag är som jag är. För jag är ett ego. Eftersom jag har så svårt att tänka mig att andra kan bry sig om mig förstår jag inte att de blir ledsna över att jag är ledsen eller av nåt jag gör.
Åter till behovet. Jag vill ha, men vet inte hur jag ska gå vidare. Jag kan bara när jag är full eller inte så intresserad. Men inte när det är på riktigt. Riktigt är läskigt.

Idag var jag och shoppade kläder till finalen. Det var roligt. Men jag kommer ha en stil jag inte är van vid. Men fint, dock. Jag kommer få alla kläder och det är ännu roligare. Värsta fina skorna.

På söndag. Då är det slut. Då äntligen slipper jag känna ångest över att komma hem, ångest över att inte kunna känna mig trygg och lugn där jag bor. Jag kommer kunna göra mera som jag vill och slippa mötas av syrliga kommentarer, slängd mat och utställda kastruller. Hon är nog lika glad som jag, det kan jag tänka mig. Men jag är nog gladare. Jag fixar inte männsikor som hon, såna som ska mästra över mig, och hela tiden måste känna att hon är bättre. Jag ångrar att jag öppnade mig för henne, för nu tror hon att hon känner mig. Det gör hon inte. Hon tror att hon kan se igenom mig så lätt, bara för att hon kom på att jag mår dåligt. Newsflash! Det kan väl alla se. Hon har inga snälla ögon och varmt hjärta som jag vill luta mig mot, hon har bara ett behov av att jag ska stå under henne, att hon kan känna att hon vet mer än jag.
Att hon sa i TV, det jag sagt till henne i förtroende, det finns inte. Så gör hon inte. Jag kände hur jag bara stelnade till när hon sa det. Jag trodde inte det var sant. Nu kommer alla se, för jag vet att mitt skydd rämnade för en sekund. De som är uppmärksamma kan se, och de kommer titta på mig med samma ögon som hon, såna ögon som bara vill ta. Som vill trösta för att de ska må bättre.

I like it the american way

Kryssningen var en hit. Dålig båt, men jag och Lisa hittade tre snubbar som var roliga att vara med. Jag mötte Matthew, en FN-soldat från Chicago som var här och hälsade på. Han var mysig och snäll. Det lät jättekul när han skulle säga mitt namn.

Det var roligt att vara i ett gäng. Jag brukar alltid leta efter gäng att vara med, men nu hade jag mitt eget. Vi var elva stycken. Perfect gang. Vi körde traditionella jag har aldrig och alla drack så det stod härliga till. Några däckade, några kräktes, några dansade hela natten, nån slog i tån och duschade, några fick vad de behövde. Roligt iallafall.

Tillbax till verkligheten igen. Men det händer grejor iallafall, på söndag drar jag vidare. Då ska jag flytta till mitt nya place. Bergshamra. Det klingar bra tycker jag.
Och nästa söndag ska jag sätta igång att skaffa mig en krage. CK kommer till mig och ska rädda mig. Ska bli skönt.

Det var länge sen jag kände saknad nu, som jag gjorde förut. Det ljusnar.

Fotos

Nytt inlägg på fotobloggen!

Funny

Rolig vecka!
Jag var på rockbjörnen i torsdags och stod taxivärd. Vi kom dit vid 22 och jag smet in och kollade på slutet. Såg Marit Bergman och lovley Filip och Fredrik. Sen började vi jobba och jag fick stå i entrén till VIP-festen. Det var nice. Jag mötte tre tjejer som stod och kollade in kändisarna som gick ut och in. De var roliga, jag fick låna paraply (mot regn/snö-rusket) och de tog kort på mig eftersom jag snart också är kändis =)
Efter en stund gav de upp, när de hade fått sina foton och autografer. Dock missade de Melody club, som gick förbi mig utan att de såg det.
Sen var det kalas må jag säga. Den svinigaste festen på året sa vakterna. Jag fick gå in och ställa mig när jag höll på att frysa ihjäl. Fick många blickar i min röda mössa och gula jacka. Jag hade jättekul när alla kom och pratade med mig. Andres Estetche var full och tog på andra killars könsorgan, Basshunter tvingade på flickorna sin autograf och kladdade på en tjej med fin klänning. Markus Fagervall var jättefull och kramades mycket. Han hälsade på Fredrik Virtanen och blev förvånad när han visste vem Markus var. Pontus gårdinger gav mig ett wierd smile när han gick. Sebastian Karlsson gick jättetidigt och var toksnygg och trevlig. Jag fick kontakt med två superbrudar, Kicki Norman och en till. Jag hoppas att de kan hjälpa mig på vägen till framgång.
Senare på kvällen blev alla fullare och fullare. Jag mötte Titan-Måns som var lite på lyran och min gamla vän Anna från MTG. Fredrik Virtanen smekte mig på kinden och sa att jag var söt. Snygg-Erik var snygg, Cissi Ramsby åkte tidigt, Felicia såg fövirrad ut, Snäckan var snäll mot alla.
Nån man gick förbi hundra gånger och pussade mig på handen. Det var en trevlig kväll, som inte slutade ensamt. Men kanske hade det varit bättre. Eller inte..

På fredagen var det TSABfest. De hade fixat en after ski-fest med skidsimulatorer, såna man kan tävla mot varann i. En med snowboard och en med skidor. Det var liveband och fri bar = tokfest. Jag buggade med LG och drack tusen shots. Kräktes med Julius, grät med Lisa, kramades med Salem, flirtade med Andreas, dansade med whoever. Sen drog vi till oxid och Tomas kom inte in, vilket var synd... Men jag hade the blast med Sillen, vi dansade som tokar. I like. Sen ville vi ha efterfest, jag och Martin. Men vi fick inte med oss så många, bara nån snubbe som jag raggat upp nånstans. Vi åkte hem till Martin och spelade tvspel och lyssnade på musik. Jag hittade min lovelåt från scrubs, Overkill hette den, med Colin Hay. Mums.
Kvällen slutades inte ensam återigen, men det var inte lika roligt. Jag var rätt full.

Dagen efter skulle jag simma med Jennöh, men det blev vandring istället. Sen åkte jag hem. Lördagen spenderades i övrigt i slappens tecken och jag la mig halv åtta. Jag började klockan fem på morgonen på söndagen. Det var en nice dag på jobbet faktiskt. Mycket skvaller från fredagen =)
Igår shoppade jag efter jobbet och träffade ett gammalt ragg från Gotland. Men när han fick veta att jag inte orkade göra det han ville så sa vi tack o hej. Jag köpte en fin vit skjorta på H&M, glömde påsen inne på Cubus och började nästan gråta. Men nån vänlig själ hade lämnat in den i kassan, så jag fick tillbaks den. Tack!

Ikväll ska vi på kryssning, brudarna på jobbet och Julius och Hasse. Det ska bli nice, även om det är med Viking Line. Jag har åkt cinderella förut, och hon var väl fin. Men inget är som paradise.

Jag kokar ris på jobbet och ska försöka hinna laga och äta mat på 30 min. Hmm.
Kramhej

Koma

Helgen i Almunge gav mig massa tankar. Som vanligt. Jag blir tankfull och kommer fram till massa saker, men sen efter det att tankarna har ebbat ut och verkligheten har tagit överhanden igen, så blir det inget av det. Livet går på som om jag inte hinner med, eller kanske inte vill hinna med att ta tag i mig själv. Jag måste hitta kragen att ta mig i. Jag kan inte längre tralla igenom livet med en hinna framför ögonen och tro att allt ska ordna sig av sig själv. Jag kan inte gå runt och tro att alla gillar mig, fast jag är jobbig. Det är svårt att vara med mig, inte konstig att jag känner mig ensam. Jag har vänner, men ingen orkar riktigt komma ända intill, för jag tar så mycket energi. Jag vet det, jag har förstått det nu. Det är därför jag aktar mig, det är därför jag håller mig undan, för jag kräver så mycket energi att andra håller sig undan, och när de gör det tror jag att de inte gillar mig, och då för att skydda mig så håller jag mig undan. Säcken knyts ihop. Moment 22. Nåt måste göras.
Jag pratade mycket med Martina och Fia, och jag kom fram till att nu är det dags. 2006 var året då allt hände, nu kommer året då allt vände. Jag fick hjärtsnörp över att ringa en person, och jag fick det svaret jag ville. Gråten stockades "Vi kommer gå igenom allt som du varit med om, det kan bli jobbigt" Ta-daaah...

Flytt stundar. Jag har aldrig kännt mig så ohemma i mitt hem. Jag skulle försöka packa igår, men jag somnade. Mitt rum är stökigast och jag orkar inte ens nåt annat än att ligga ner. Inga kartonger finns det att packa i. Jag är som en fånge i min egen värld. Som om jag tittar ut igenom ett fönster och ser världen gå förbi. Inget känns roligt, jag har kommit in i min sovperiod igen. Alltid trött, alltid seg. Inget vill jag göra, inget vill jag höra.

Jag vill bli dom som försvann.

Stilla ro

Vem ger dig mod
när du tvivlar och ej längre känner
den kraft som du har

Vem tröstar dig
då ditt inre är fyllt av en sorg
som du inte rår på

Vem lyssnar till dig
när bruset från livet är högre än du vill förstå

Året då allt hände...

..Utom det jag väntar på

Året började med dans i Skultuna. Jag glömde mina buggisar, det var sorgligt. Jag var uppe hos Jennöh några dagar, träffade en trummis (åter igen) som gav mig hopp och sen krossade det.
Vi var på världens roligaste långkryssning, Jennöhs systerson hade vunnit biljetter i en tävling, men kunde inte åka. Han frågade om hon ville ha dem, och vi var inte sena att hänga på. Vi startade på Silja Europa (Välkomna till serenad!) Vi hade en skitkul kväll och träffade många nya bekantskaper... Vi kom fram till den -30-gradiga kylans Finland och fick bussresa till hotellet. Fint hotell. Efter en halvdålig dagsplanering kom vi iväg till showen. NRJ radio awards. Det var roligt, men det var ännu roligare på efterfesten. Och festen efter efterfesten. Och resan hem. Sen blev det mycket lyssnande på NRJ =)

Jag sökte jobb i Stockholm och fick jobba hos familjen Berggren. Det var perfekt. De är en underbar familj och jag trivdes bra. Jag kunde nu åka och bugga i Uppsala och det var ett lyft. Vi började sjunga i kör.
Jag fick inte in några bra rutiner, sov så väldans mycket på dagarna. De kom och gick, dagarna och inget kändes så roligt. Såklart fanns det ljuspunkter, och de höll mig uppe.
Jag träffade Emilia, som kommer finnas kvar länge som min vän.

Våren gick och jag började tänka på sommarjobb. Jag mailade till Romateatern och fick komma på intervju. Fick jobbet och även erbjudande om att jobba extra tillsammans med producenten, vilket var väldigt roligt. Svarade på en annons om boende och fick ett jobb på köpet. Jag jobbade min sista vecka hos familjen och det var sorgligt. Åkte till Öland och hade inte lika roligt som 2005. Men dock helt ok. Mycket för mycket fylla bara för min del. Jag kan inte riktigt hantera det ibland. Träffade en pirat.
Sen bar det av till Benidorm, och det var trevligt. Både jag och brodern brände oss, men mest han. Efter det var det dags att åka till Gotland. Drömjobbet hägrade och jag var så spänd. Men det blev inte som jag tänkt mig. Jag träffade Nelly, som är allt det jag vill vara. En sån människa jag egentligen önskar att jag aldrig mött. Jag fick inte hänga runt ruinen och prata med skådisarna, jag var förpassad till ett litet rum med två datorer och en Elin. En Elin som höll mig uppe under de jobbiga veckorna. Men det slutade bra och jag hoppas på att jag får komma tillbaka iår. Efter en lång slutfest åkte jag och Hubbe till stockholm. Jag åkte vilse inne i stan, men med mycket bravur och coolhet hittade jag hem till Lidingö. Nya hemmet i Larsberg hägrade och dagen efter började mitt nya jobb. Efter en sömnlös natt gick jag och lade mig vid fyra. Sov hela natten och dagen efter smög jag upp och iväg in till stan. Det var jättespännande att börja ett nytt jobb, och jag kände att jag skulle trivas. Träffade Leo och Anna som gick samma kurs som jag. Vi hade två roliga veckor innan allvaret började. Men det var roligt då också. Jag lyckades bra, och har jobbat mig uppåt.
Mycket dans, mycket tävlingar, men det tenderade att sina mot slutet. Jag lyckades komma med i du är vad du äter, och det tog mycket tid. Plus att jobbet tog ännu mera tid.
Tyngre blev det samtidigt som dagarna blev mörkare. Jag fick besked om att jag skulle behöva flytta och det satte fart på mig. Det var jobbigt, men samtidigt lite spännande. Jag har ju levt mitt liv i halvår hittills, så varför inte fortsätta med det? Så nu är jag här, utan boende, utan liv. Men jag klarar mig, för det gör jag ju alltid.

Det känns som om jag bara har tagit med de svåra stunderna i den här årskrönikan, men det beror väl på att det är rätt tungt nu. Jag har svårt att se det glada som skett. Det blev så kort, också, men året gick tok-fort.

On the go

Jag har skaffat mig en bra mobil upptäckte jag igår. Jag kan blogga från den. Det känns roligt. En liten smilframkallande sak i allt mörker. Så glöm inte att kolla in den : www.tillaonthego.blogspot.com

Nu är jag tillbaks på jobbet. Det känns som om jag aldrig var borta. Helgen hemma var perfa, men det känns ändå tomt nu. Jag har ju inget att komma tillbaka till. Jobbet. Fast om jag skulle få den här lägenheten så känns allt lite bättre. Eller om jag kunde få någon annan bra lägenhet. Just nu känns allt så platt, så tråkigt så utväntande. En enda lång väntan på nåt som aldrig verka ske. Jag slits mellan att bara vara eller att ta tag i allt själv. Jag borde slå slag i saken och bara görat, men rädslan är för stor. Rädslan att misslyckas, rädslan att lyckas. I don´t know. Det skulle vara skönt att rå om bara mig ett tag.

When will she ever learn

Jag kommer aldrig mera sluta min kväll såhär. Aldrig mera. Nu har jag lärt mig. Hoppas jag.
Men när får jag upprättelse? När blir det min tid? När är jag redo, och varför har det inte skett än? Jag skulle bara vilja veta varför, och vad det är jag borde vänta på. En förklaring vore på sin plats. Jag skulle kunna acceptera det om jag bara visste varför.

Hemvändare. Det är jag. Kvällen började bra och det såg ut som om den skulle sluta bra. Men icke. Här sitter jag nu igen. Framför datorn. Mitt liv i spillror. För nu funkar den jävla limklumpen inte. Den är bara framme när det är fel. Aldrig när jag behöver den.

Jag fick inte ens bli full...

Dagar av dess like

Igår var jag på Kista Galleria efter jobbet. Jag skulle handla nya hörlurar eftersom f***ing katten åt de jag hade (plus de som Jonas skulle få i julklapp). Jag slutade klockan sju och åkte direkt dit. Jag började pröva min lycka hos Telenor, men när de sa att lurarna kostade 399 kr skyndade jag mig raskt vidare till teknikmagasinet. Där fick jag ett par jättebra för mycket billigare pengar. Lycklig gick jag vidare till HM eller nån annan av alla tusen affärer där. Det är ju så stort att man går vilse. Sen upptäckte jag att jag glömt min påse inne på teknikmagasinet, så jag fick springa tillbaks och hämta den. Sen vandrade jag åter igen runt i virrvarret av människor och affärer. Skulle hitta nån nyårsdress, men hittade inget. Fem i nio panikhandlade jag en jätteläcker tubtopp på MQ;s. Jag är inte så bra på att shoppa längre. Jag går ut med fulla förhoppningar och kan verkligen se framför mig hur jag hittar det jag söker. Men när jag inte hittar det på en gång så glöms det sakta bort. Jag hittar annat som jag vill ha, jag tänker på andra saker, och sakta men säkert glömmer jag allt jag skulle handla. Allt slutar med att jag kommer hem antingen med helt fel saker eller ingenting.
Jag kom hem rätt sent iallafall, och skulle försöka packa allt inför helgen. Trött zombie som ska packa allt nödvändigt inför julhelgen blir inte så bra. Jag tänkte att jag hinner resten imorn. Trodde jag. Jag vaknade tjugo i sex och mitt tåg gick 19 över. 40 minuter att packa, sminka, äta frulle och hinna gå till tåget. Inte ok... Jag gick till tåget och såg det åka iväg. Gick(sprang, med tokmycket packning) tillbaks till busstationen och hann precis med 221an till Ropsten. Ringer till jobbet och säger att jag blir lite sen. När jag kommer till jobbet så säger de förvånat, nämen du ska ju stå taxivärdinna? Ajdå sa jag och sprang till tunnelbanan och åkte till Hilton och fixade iordning. Sen ser jag Lottie som säger vad gör du här? Ajdå tänkte jag igen, och så kom vi fram till att jag skulle stå på reisen. Så det var bara att ta apostlahästarna och vandra till Gamla stan. Där jag fick stå i en och en halv timme och göra absolut inget. Vi åkte till jobbet tidigare och nu sitter jag här.

Om några timmar är jag hemma i Kattne. Det ska bli så jävla skönt. Jag längtar hem som 17

This is for Henrik: Rock on!

Jag har:

- 2 avbitna hörlurar
- en halvbruten tå
- för mycket jobb
- för lite liv
- nedräkning
- ingenstans att bo
- ganska bra med pengar
- en bra och en dålig katt
- dåligt humör
- sömnbrist
- fjärilar i magen